låg profil skareva
låg profil
lite som att botemedlet på slarv är att sluta slarva
svårt med planering löses med planering
jävla kbt av precis jävla allt
när tänkte lösningen va att jag ska få fly från mina problem eller slå någon som stör mig måttligt i ansiktet
det där trädet jag gick förbi väckte gammelgäddan inombords och jag tog beslutet att kolla bort
därav vet jag ännu itne varför den fick mig att känna sån sorg å dess vägnar
släpper det annars kommer det
jag gick på torget mellan tekniska högskolans tunnelbaneuppgång och den pampiga ingången till självaste kth, kände en vag känsla av igenkänning
ne vecka senare gick jag samma väg och kände samma svaga känsla av igenkänning följt av slå sig i pannan allt man har pga
kände igen mig
pga
gick där i ett år
jag gick på torget med den pampiga ingången med den pampiga kthloggan på den pampiga byggnaden och ba "deja vu... skumt. har jag varit här någon gång innan? det var konstigt isåfall... kan itne minnas någon anledning för mig att ta denna väg utom just exakt idag.... det är antagligen så att allt ser ungefär likadant ut i dessa krokar" och så sparkade jag mig vidare. åkte upp längs... vahettere drottning kristinas väg (tror jag) och den där vaga känslan av igenkännign höll i sig. jag tyckte känslan var skum i och med att jag ju befann mig på nytt äventyr, utforskade nya trakter. jag utforskade nya trakter på samma hundra kvadrat jag dansat runt på i ett års tid.
när jag kom på det fick jag typ den där känslan man brukade få när man klättrat upp på diskbänken för att nå något i en hög hylla och så wobblar man bakåt men klarar sig. ilandet i hela kroppen.
häromdagen pekade jag på ett hus och ba "ser du den där byggnaden? det var där jag bodde förut" och möttes av "var det inte den där andra byggnaden där borta?" vilket det ju var.
erinrar mig stunden jag inte kunde knäcka koden
x - 3 = 5
på kth
eller när jag gick vilse runt grannhuset.
jag minns ju typ väldigt många tillfällen jag glömt grejer. och jag minns vad jag glömde. så jag vet ju grejerna, jag bara spacear lite och det är normalt.
låg profil
i en vecka eller två
för nu är dom gamla goda biverkningarna tillbaka med NY ENERGI pga höjd dos. en såndär biverkning är att jag uppfattar allt jag tänker som orsaken till en ångest
nej så är det nog inte ew
det är ju antagligen
jag är min poäng
men
det är ju dethär med att ha en känsla och sen tro att det är situationen man befinner sig i som orsakat känslan. sjukt rimlig grej att anta
gammalt groll
just JAG reagerar på ångestkänslan som en indikation på att hela mitt liv är på snedden och måste korrigeras, så tar jag fram allt som är aktuellt i mitt liv och så försöker jag hitta felet med det.
det leder till unfortionet saker så ag måste låta bli
så tänker jag
"aha, men då nu när jag inte ska ta några beslut som påverkar något så kan jag ju gå till frisören och be dom förändra mitt utseende till något spontant - nej juste vaFFFFFFFFFFAAN"
och sen
"jamen vafan jag kör till jag kanske ska ta den där snubbens nummer ändå JAMENVAFAN MAN FÅR JU INTE GÖRA ETT JÄVLA PISS"
"hm... jag kanske ska fråga runt om någon vet vem det där snyggot är så jag kan ta reda på dess schema och befinna mig på platser den kan dyka upp på och sen lura hem den till mig och lukta på dens ansikte och AMEVAFFFFFACKING FAN"
"jag kanske ska skicka iväg det där mailet jag tänkte angående att hela mitt liv är kaos och hur alla system är paradoxer och att dom inte kan kräva av befolkningen att den ska läsa böcker JAG KÖR" skäms
"lite tinder har väl inte så många dött av AMANDA"
"kanske ska berätta för den där personen jag inte sett på sju år hur mycket jag ALLTID HAR HATAT HEN- amanda nu lägger du av nu sätter du dig i badkaret med tre snus och väntar på att dom mesigaste sömnpillrena i hierarkin ska knock u out u weak ass gruffalo"
färgade mina ögonbryn, det får duga. ångrar mig redan.
ångrar mig tillbaka.
det är för allt ba är feelin och inte sensemakin
det är krux när känslorna inte har med en att göra. helt orimligt att en ska kunna hantera det. tycker jag. baserat på att jag inte vill göra det. tror jag missförst¨r saker jag helyt enkelt inte vill.
acceptans är inte min starkaste sida
när jag känner såhär och åker buss
så slutar jag lyssna på musik eller hålla på med mobilen
och så tittar jag ut genom fönstret och har konstant en sak i sikte som jag dömer med hela min being. sitter och kisar med munnen i form av uppåner U. sen dömer jag mig själv. sen unnar jag mig att döma nästa sak i sikte. så känner jag hur hatet sipprar, inte direkt "ut" ur mig i och med att det absolut itne lämnar mig.... eller asås ah, jag sitter och producerar så mycket missvisat hat att det rinner ur mig också typ. inte jättesvårförstådd sak att förklara.
visste att det var en töntig idé att skriva nu.
 
naej men nu känner jag mig rätt neutral. måste hålla mig undan sociala medier ett tag. dom psykar skiten ur mig. 

låg proffe

Veckans babe Kommentera
låg profil skareva
låg profil
lite som att botemedlet på slarv är att sluta slarva
svårt med planering löses med planering
jävla kbt av precis jävla allt
när tänkte lösningen va att jag ska få fly från mina problem eller slå någon som stör mig måttligt i ansiktet
det där trädet jag gick förbi väckte gammelgäddan inombords och jag tog beslutet att kolla bort
därav vet jag ännu itne varför den fick mig att känna sån sorg å dess vägnar
släpper det annars kommer det
jag gick på torget mellan tekniska högskolans tunnelbaneuppgång och den pampiga ingången till självaste kth, kände en vag känsla av igenkänning
ne vecka senare gick jag samma väg och kände samma svaga känsla av igenkänning följt av slå sig i pannan allt man har pga
kände igen mig
pga
gick där i ett år
jag gick på torget med den pampiga ingången med den pampiga kthloggan på den pampiga byggnaden och ba "deja vu... skumt. har jag varit här någon gång innan? det var konstigt isåfall... kan itne minnas någon anledning för mig att ta denna väg utom just exakt idag.... det är antagligen så att allt ser ungefär likadant ut i dessa krokar" och så sparkade jag mig vidare. åkte upp längs... vahettere drottning kristinas väg (tror jag) och den där vaga känslan av igenkännign höll i sig. jag tyckte känslan var skum i och med att jag ju befann mig på nytt äventyr, utforskade nya trakter. jag utforskade nya trakter på samma hundra kvadrat jag dansat runt på i ett års tid.
när jag kom på det fick jag typ den där känslan man brukade få när man klättrat upp på diskbänken för att nå något i en hög hylla och så wobblar man bakåt men klarar sig. ilandet i hela kroppen.
häromdagen pekade jag på ett hus och ba "ser du den där byggnaden? det var där jag bodde förut" och möttes av "var det inte den där andra byggnaden där borta?" vilket det ju var.
erinrar mig stunden jag inte kunde knäcka koden
x - 3 = 5
på kth
eller när jag gick vilse runt grannhuset.
jag minns ju typ väldigt många tillfällen jag glömt grejer. och jag minns vad jag glömde. så jag vet ju grejerna, jag bara spacear lite och det är normalt.
låg profil
i en vecka eller två
för nu är dom gamla goda biverkningarna tillbaka med NY ENERGI pga höjd dos. en såndär biverkning är att jag uppfattar allt jag tänker som orsaken till en ångest
nej så är det nog inte ew
det är ju antagligen
jag är min poäng
men
det är ju dethär med att ha en känsla och sen tro att det är situationen man befinner sig i som orsakat känslan. sjukt rimlig grej att anta
gammalt groll
just JAG reagerar på ångestkänslan som en indikation på att hela mitt liv är på snedden och måste korrigeras, så tar jag fram allt som är aktuellt i mitt liv och så försöker jag hitta felet med det.
det leder till unfortionet saker så ag måste låta bli
så tänker jag
"aha, men då nu när jag inte ska ta några beslut som påverkar något så kan jag ju gå till frisören och be dom förändra mitt utseende till något spontant - nej juste vaFFFFFFFFFFAAN"
och sen
"jamen vafan jag kör till jag kanske ska ta den där snubbens nummer ändå JAMENVAFAN MAN FÅR JU INTE GÖRA ETT JÄVLA PISS"
"hm... jag kanske ska fråga runt om någon vet vem det där snyggot är så jag kan ta reda på dess schema och befinna mig på platser den kan dyka upp på och sen lura hem den till mig och lukta på dens ansikte och AMEVAFFFFFACKING FAN"
"jag kanske ska skicka iväg det där mailet jag tänkte angående att hela mitt liv är kaos och hur alla system är paradoxer och att dom inte kan kräva av befolkningen att den ska läsa böcker JAG KÖR" skäms
"lite tinder har väl inte så många dött av AMANDA"
"kanske ska berätta för den där personen jag inte sett på sju år hur mycket jag ALLTID HAR HATAT HEN- amanda nu lägger du av nu sätter du dig i badkaret med tre snus och väntar på att dom mesigaste sömnpillrena i hierarkin ska knock u out u weak ass gruffalo"
färgade mina ögonbryn, det får duga. ångrar mig redan.
ångrar mig tillbaka.
det är för allt ba är feelin och inte sensemakin
det är krux när känslorna inte har med en att göra. helt orimligt att en ska kunna hantera det. tycker jag. baserat på att jag inte vill göra det. tror jag missförst¨r saker jag helyt enkelt inte vill.
acceptans är inte min starkaste sida
när jag känner såhär och åker buss
så slutar jag lyssna på musik eller hålla på med mobilen
och så tittar jag ut genom fönstret och har konstant en sak i sikte som jag dömer med hela min being. sitter och kisar med munnen i form av uppåner U. sen dömer jag mig själv. sen unnar jag mig att döma nästa sak i sikte. så känner jag hur hatet sipprar, inte direkt "ut" ur mig i och med att det absolut itne lämnar mig.... eller asås ah, jag sitter och producerar så mycket missvisat hat att det rinner ur mig också typ. inte jättesvårförstådd sak att förklara.
visste att det var en töntig idé att skriva nu.
 
naej men nu känner jag mig rätt neutral. måste hålla mig undan sociala medier ett tag. dom psykar skiten ur mig. 
 

Denna termin har gått fruktansvärt dåligt för mig. Jag tänket varje dag på att jag inte vet vad som kommer att hända med mig om jag inte klarar kriterierna som gäller som utgångspunkt. Jag har inte koll på mina rättigheter och jag är rädd att jag kommer att gå in i depression igen om jag måste flytta tillbaka hem. Jag har adhd och enligt hörsägen tror jag att man enligt CSN kan bedriva 50% studier och ändå ha rätt till 100% CSNstöd, något jag tänker överklaga så långt det går om dom nekar mig det, då det tydligen ska vara svårt att "bevisa" i praktiken. Men utöver det, igår hade jag två stycket omtentor (e-tenta på dator i stor sal med andra elever så utan de särskilda stöd jag behöver pga min diagnos), och jag misslyckades med båda. När det var 15 minuter kvar på den första var jag halvvägs igenom den sista frågan jag behövde för att klara den, jag visste EXAKT vad jag höll på med, men jag insåg att det fanns en risk att jag inte skulle hinna klart på denna tid. Jag blev långsammare eftersom pressen fick mig att skriva fel symboler under mina uträkningar och det blev värre för varje gång jag märkte av detta. Jag kände att OM jag hade klarat båda dessa tentor igår, så skulle jag ha någon form av värdighet kvar, men när jag misslyckades med den första, kände jag mig patetisk och som att allt jag gjorde var ett pinsamt skämt. Jag har vid två tillfällen i mitt liv tagit betalt för sexuella tjänster och jag har tänkt aktivt på att göra det igen för att jag upplever min position i samhället som omöjlig att förstå mig på. Jag behöver pengar. Jag har inte pengar, jag bor i studentlägenhet så jag måste studera. Jag kommer inte kunna studera om CSN beslutar att jag måste betala tillbaka en klumpsumma för att få fortsatt stöd av dom. Jag har därför tänkt mycket på prostitution då det ofta känns som den enda utvägen om jag vill behålla min frihet i det stora hela. Jag kommer inte att flytta hem till er eller någon annan som jag måste fejka något framför för att slippa social konflikt och få mitt liv ifrågasatt. Detta är jag som skriver till er istället för till CSN eller någon annan myndighet (jag vet inte ens om myndighet är rätt ord) om min situation. Jag har inte försökt lura till mig pengar, jag har en diagnos och utöver den så har jag uppenbarligen många allvarliga psykiska svårigheter. Ni är dom enda som egentligen bryr er om detta, har jag börjat inse. Jag har förstått nu att även om jag i teorin har rätt till min kropp och till ett boende och att kunna vara självförsörjande medan jag bedriver studier, trots min säregenhet, så är det inte på det sättet det fungerar i samhället. Jag valde en för svår kurs för att klara detta. Jag har mått fruktansvärt dåligt hela 2017 och nu vet jag inte  hur jag ska göra. Jag har fått mycket hjälp av skolan, men det har kommit såpass sent att jag nu kommer på mig själv med att räkna om exakt hur många poäng jag får om jag gör olika saker och när. Mycket är på särskilda tider och jag får panik och kan inte prestera. Jag skriver allt detta och känner mig manipulativ och som jag spelar "depression-stackarsamanda-kortet". För att det blir svårt för vem som helst att inte hålla med mig utan att verka som ett monster. Så, jag inser det, men så ser det ut, och ni får känna er hur ni vill, jag kommer fortfarande att vara den här personen som jag tyvärr är just nu. Nu är jag redan tio minuter sen till min föreläsning för att jag suttit på toaletten och gråtit i tjugo minuter. Jag ska träffa min mentor och planera följande vecka idag. Imorgon ska jag avliva Ceasar. Jag vet inte hur jag kommer att hantera det. Jag förstår inte varför jag mår så fruktansvärt dåligt, när jag inte ens är särskilt dålig på något. Varför känns det alltid som att jag inte hör hemma i vår värld? Jag skriver till er för att jag är kluven angående min moral och mina möjligheter. Jag ver inte vad jag ska göra. Jag bestämde mig på bussen hit för att jag ska höja min dos fluoxetin, för att jag hur som helst, i denna fasen av mitt liv, försöker hålla andan och ge den superkänsliga versionen av mig pengar. För jag vill inte medicinera. Men jag klarar inte att prestera så som reglerna är satta för att någon i min ålder och livsfas ska ha möjlighet att vara ensam. Jag vill bara bli lämnad ifred. Har ni pengar? Om CSN avslår alla mina överklaganden behöver jag den klumpsumman, eller ta reda på vilka andra alternativ som finns. Jag har sökt en lärarlinje, som jag hellre vill gå. För jag klarade uppenbarligen inte detta, men hur skulle jag veta det?

Konventionellt attraktiv kvinna med adhd i patriarkatets kapitalism made me do it

Veckans babe Kommentera
 

Denna termin har gått fruktansvärt dåligt för mig. Jag tänket varje dag på att jag inte vet vad som kommer att hända med mig om jag inte klarar kriterierna som gäller som utgångspunkt. Jag har inte koll på mina rättigheter och jag är rädd att jag kommer att gå in i depression igen om jag måste flytta tillbaka hem. Jag har adhd och enligt hörsägen tror jag att man enligt CSN kan bedriva 50% studier och ändå ha rätt till 100% CSNstöd, något jag tänker överklaga så långt det går om dom nekar mig det, då det tydligen ska vara svårt att "bevisa" i praktiken. Men utöver det, igår hade jag två stycket omtentor (e-tenta på dator i stor sal med andra elever så utan de särskilda stöd jag behöver pga min diagnos), och jag misslyckades med båda. När det var 15 minuter kvar på den första var jag halvvägs igenom den sista frågan jag behövde för att klara den, jag visste EXAKT vad jag höll på med, men jag insåg att det fanns en risk att jag inte skulle hinna klart på denna tid. Jag blev långsammare eftersom pressen fick mig att skriva fel symboler under mina uträkningar och det blev värre för varje gång jag märkte av detta. Jag kände att OM jag hade klarat båda dessa tentor igår, så skulle jag ha någon form av värdighet kvar, men när jag misslyckades med den första, kände jag mig patetisk och som att allt jag gjorde var ett pinsamt skämt. Jag har vid två tillfällen i mitt liv tagit betalt för sexuella tjänster och jag har tänkt aktivt på att göra det igen för att jag upplever min position i samhället som omöjlig att förstå mig på. Jag behöver pengar. Jag har inte pengar, jag bor i studentlägenhet så jag måste studera. Jag kommer inte kunna studera om CSN beslutar att jag måste betala tillbaka en klumpsumma för att få fortsatt stöd av dom. Jag har därför tänkt mycket på prostitution då det ofta känns som den enda utvägen om jag vill behålla min frihet i det stora hela. Jag kommer inte att flytta hem till er eller någon annan som jag måste fejka något framför för att slippa social konflikt och få mitt liv ifrågasatt. Detta är jag som skriver till er istället för till CSN eller någon annan myndighet (jag vet inte ens om myndighet är rätt ord) om min situation. Jag har inte försökt lura till mig pengar, jag har en diagnos och utöver den så har jag uppenbarligen många allvarliga psykiska svårigheter. Ni är dom enda som egentligen bryr er om detta, har jag börjat inse. Jag har förstått nu att även om jag i teorin har rätt till min kropp och till ett boende och att kunna vara självförsörjande medan jag bedriver studier, trots min säregenhet, så är det inte på det sättet det fungerar i samhället. Jag valde en för svår kurs för att klara detta. Jag har mått fruktansvärt dåligt hela 2017 och nu vet jag inte  hur jag ska göra. Jag har fått mycket hjälp av skolan, men det har kommit såpass sent att jag nu kommer på mig själv med att räkna om exakt hur många poäng jag får om jag gör olika saker och när. Mycket är på särskilda tider och jag får panik och kan inte prestera. Jag skriver allt detta och känner mig manipulativ och som jag spelar "depression-stackarsamanda-kortet". För att det blir svårt för vem som helst att inte hålla med mig utan att verka som ett monster. Så, jag inser det, men så ser det ut, och ni får känna er hur ni vill, jag kommer fortfarande att vara den här personen som jag tyvärr är just nu. Nu är jag redan tio minuter sen till min föreläsning för att jag suttit på toaletten och gråtit i tjugo minuter. Jag ska träffa min mentor och planera följande vecka idag. Imorgon ska jag avliva Ceasar. Jag vet inte hur jag kommer att hantera det. Jag förstår inte varför jag mår så fruktansvärt dåligt, när jag inte ens är särskilt dålig på något. Varför känns det alltid som att jag inte hör hemma i vår värld? Jag skriver till er för att jag är kluven angående min moral och mina möjligheter. Jag ver inte vad jag ska göra. Jag bestämde mig på bussen hit för att jag ska höja min dos fluoxetin, för att jag hur som helst, i denna fasen av mitt liv, försöker hålla andan och ge den superkänsliga versionen av mig pengar. För jag vill inte medicinera. Men jag klarar inte att prestera så som reglerna är satta för att någon i min ålder och livsfas ska ha möjlighet att vara ensam. Jag vill bara bli lämnad ifred. Har ni pengar? Om CSN avslår alla mina överklaganden behöver jag den klumpsumman, eller ta reda på vilka andra alternativ som finns. Jag har sökt en lärarlinje, som jag hellre vill gå. För jag klarade uppenbarligen inte detta, men hur skulle jag veta det?
Är min älskade Morris som idag har lämnat oss. Jag kan inte skriva mer om det för jag vill inte riskera att någon någonsin kollar på det och skrattar.
Sista bilden på min älskade. 
 

Veckans babe

Veckans babe Kommentera
Är min älskade Morris som idag har lämnat oss. Jag kan inte skriva mer om det för jag vill inte riskera att någon någonsin kollar på det och skrattar.
Sista bilden på min älskade.