You’re welcome

Kommentera
Det här med att befinna sig på en viss plats. Om jag har upplevt någon räkna till tio och själv har räknat till tre. Att kämpa emot impulsen att bara säga tio och om igen. Jag har inte räknat till tio om jag bara säger ”tio” varje gång jag försöker räkna till tio. 
Jag, som alla andra, har klara favoritsiffror och otursnummer. Varje gång jag säger siffran 2 känner jag ”nu jävlar lever jag och allt går framåt och världen är vacker”. 
Men så kommer jag till 3, och kan inte riktigt acceptera att 2 är klar. Som var så bra. Jag måste säga ”tre”. Och sen 4. Och jag kanske inte vill säga eller tänka på siffran 5. Eller 6. Jag kanske blir stämplad som en stor dumbom varje gång jag säger 7. Och försöker undvika den. Jag kanske mumlar ett liknande ljudande så att folk tror sig höra rätt siffror, fast jag själv vet om att jag tekniskt sett sagt något annat. 
För jag kanske vet hur det ser ut i text och på folks ansikten och hur det låter och känns att skriva vägen från och med ett till och med tio. 
Och så är det lätt att uppleva det som någon form av tävlning mot andra eller past eller future mig själv. Jag kanske inte alltid minns värdet av det jag gör. Och det finns så mycket mer man kan göra med en siffra. 
Bara för att jag vet om siffran 8 och alla siffror som leder dit och har informerats om ordningen, så betyder inte det att jag kan räkna till 8. 
Fy fan vad banalt det blev. Det var ju inte meningen.