det är alltid en surprise

Kommentera
det läskigaste i mitt huvud just nu är (visserligen Maran sittandes bredvid min säng, räknandes whatever jag bestämt mig för lever upp till whatever kriterier hon har på ting hon ska behöva OCD-räkna innan hon sätter sig på mitt bröst och kväver mig) hur många av mina sociala connections jag aldrig kommer träffa igen, eller som är mer eller mindre döda/döende. hur många människor kommer försvinna ur mitt liv. hur många av dom jag har i huvudet och känslomässiga kopplingar till är där för att levas ut i mitt liv i fortsättningen. 
jag behöver byta perspektiv kring detta. 
vidden av mitt sociala liv är så kopiöst mycket större, har varit, än vad som är hållbart. är vad jag börjar misstänka. tro. iaf. jag vet ju inte #25år 
men det börjar visa sig som om
det känns som om jag penselborstar fram något som ser ut som om 
mina händer har varit hela vägen nere i sanden och när jag höjer upp dom ur den spretar mina fingrar och jag bara 
förlorar nästan varenda en av mina sandkorn jag känt trycket av 
jag förstod inte skolan
jag trodde aldrig att jag skulle ha ett jobb
jag vågade länge inte trycka på stoppknappen på bussen för det triggade min scenskräck. det. den glimten av mitt liv var en scen ur mitt perspektiv, med en horrible audience. 
jag kunde inte drömma om att försöka föreställa mig scenariot där jag skaffar mig ett boende
mitt perspektiv, min förstapersonsvy var och ibland är den så intensiv att jag drunknar i mitt själv
har du sett black swan eller mother? 
har du haft ett moment där du checkar ut ur din kropp och liksom åker bakåt i en mörk lång tunnel och bara ser den lilla lilla fläcken framför dig och hur den blir något längre och längre ifrån din makt att påverka? 
tunnelseende. 
det är lustigt med ord
here we go again
well 
tunnelseende. det är det ordet. men hur förmedlar man ords innebörd? 
ja, uppenbarligen inte med korrekt term iaf. 
funny how i think this is funny
men
i den här tunneln
så har jag levt så länge. ibland tittar jag in igen och ibland fastnar jag och tror att jag aldrig kommer komma ut. igen. fucking gollum asså
nämen
i denhär grottan är det läskigt och ensamt, men once in a while ser man en annan därinne. och precis som att alla människor är ens vänner i zombiesammanhang så tvekar man inte. man är den andras vän. man älskar den. matt damon i interstellar. 
min första jag minns var min råtta. han såg mig fast jag var i tunneln. och han såg mig se honom. we connected. tvivelaktigt och skumt men i aint gonna poke in that just nu. 
min poäng är inte att försöka underminera vänskap eller några relationer egentligen. det är inte så att "jag bara" tycker det ena eller andra om någon. eller jo klart jag gör i am but only human, men det är inte heller min poäng. 
nu ska jag sluta ta hänsyn till hypotetiska missförstånd, vilet är det svåraste jag vet. 
det jag har haft i mitt lilla lilla liv
är få saker
ur normens perspektiv
jag har haft min mörka tunnel av distans att se igenom. oftast orkade jag inte, jag bara satt därinne och lät tankar, baserade på det lilla jag kunde se ut + minnena av tider där jag hade tillgång till där utanför, do whatever. och det var mysigt och tillfredsställande. sålänge jag fick sitta där. som att drömma när man är vaken. fantasivärld. magiskt tänkande. 
när jag satt därinne 
i min abstrakta 
ensamma
egna värld
och någon annan var i den världen
med mig
så kopplade jag så starkt till den individen
eller tinget
ibland kunde ju typ en stundboll rulla in i min ensamma grotttunnel och då kom den att spela en stor roll i byggandet av min separata värld. för allt baseras ju såklart på det jag sett. nya pusselbitar var rare. är rare. eller kanske inte, men dom känns fortfarande rare. 
och där är min poäng igen
jag blev bättre på att samla pusselbitar, jag kom närmare och närmare öppningen i tunneln. och jag kunde röra saker utanför. eller bara sitta där och titta och lyssna. och allt sätts in i min drömvärld som jag så länge ägnat mig åt att bygga. 
jag värderar min byggstenar något oerhört. jag är så tacksam varje gång jag hittar en bit som passar. jag vill ha ett stort och rikt liv, och jag har det. 
jag går ut ur grottan varje dag, liksom jag lever främst inte i den där grottan. när jag går tillbaka så sitter jag nära öppningen. men jag liksom bor där. jag känner mig trygg där. och jag hatar den. jag kan inte lämna den för den är min egna värld. och när saker blir för jobbigt i världen så kryper jag in i bunkern och stannar där sålänge jag behöver. det är läskigt. för det betyder att jag checkar ut. jag har för lätt att checka ut mentalt. min kropp är kvar i världen. 
ta freeze fright, finns det något tydligare exempel lix, istället för att stanna i min kropp som uttsattes för ditten och datten, så kände jag mig sugas in i den där tunneln. om jag inte tänkte på det så kände jag inte vad som kände. jag var safe i min tunnel. och när jag verkligen tänkte på min kropp så kände jag det fysiska men kunde inte hitta någon känsla eller subjektiv upplevelse av händelseförloppet. jag visste om och kunde objektivt konstatera att en hand är där och gör det där, men ingenting i mig hände utöver det. 
det började jag exploatera då efterfrågan på kvinnor med denna såironisktkallade skill är skyhög, åtminstone märkbart mycket högre än utbudet. ju äldre jag blir börjar jag dock se hur utbudet börjar matcha efterfrågan. så även om jag ibland behöver prata om prostitution men min terapeut för att komma ihåg varför det är en dålig idé ur ett hälsoperspektiv, så är det inte ens en guldgruva längre. jag kan itne ens exploatera min tendens att checka ut ur min kropp, även om jag velat, för numera är utbudet av knullbara kvinnor utan mental hälsa eller självbevarelsedrift, eller ens målet och medlen till att nå informationen om vad självbevarelsedrift är och hur det INTE är vad dom har och att det innebär att de behöver hjälp och att hjälp faktiskt finns att få och att dom kan få den. 
så det är väl
en silverlining
asså jag kan ju göra det, men inte på samma sätt som när jag var yngre och stack ut 
så därför är det itne samma sak
hur som 
i min värld
min lilla detaljerade värld
extremt detaljerade värld, då jag hade samma hjärnkapacitet som folk i den stora världen, men med få pusselbitar vilket ledde till att jag fick gå igenom varenda liten detalj med hjärta och själ som om det vore min passion
den här varelsen är ute ivärlden 
och samlar material 
har tillgång världen
världen är byggd eller åtminstone utformad på ett sätt som gör den tillräckligt innehållsrik för att individer som jag ska kunna leva hela våra liv i den, tills vi motvilligt dör ifrån den. 
världen kryllar av mening för mig att hitta och märka. den är oändlig. tror iaf mänskligheten rätt så kollektivt. så min art, om jag ska va generös i vad jag tror på, har slagit sina livstider ihop i massa generationer, har kommunicerat med varandra trots att den ena sen länge är död då den andra når dennes poäng, och den förmedlade poängen är: 
nobody 
knows 
shit
vilket för mig lika gärna kunde vara något i stil med
amanda, du kan lägga hela ditt liv och hela din mentala förmåga på att vara i så mycket av världen du kan, du kan nörda in i varenda millimeter av den kollektiva världen och du kommer att hitta andra individer där som gör samma sak, som du kan samarbeta med, du kan ta reda på allt som alla någonsin fått reda på och du kommer fortfarande att tycka att världen är obesvarad. du kan itne bli klar i världen. alla individer är oändliga. alla har något att säga, alla går att älska och att nå, alla går att bli besatt av eller äcklas av. alla går att hålla sig neutral till. allt. den grejer har du kanske gjort lite väl. intense. 
men grejen är 
att när jag inte såg en mening med mitt liv 
så behövde jag vara en del av något som hade mening: andras liv 
missförstå mig rätt
amanda 
andras liv har mening
jag vill vara en del av andras liv 
men det var som att andas
och inte på det sättet att det var lätt
det var absolut itne lätt 
jag behövde anstränga mig mycket för de flesta andetagen 
och just det
att några sekunder utan andetag är 
vad det är
u know dis 
u know the feeling av att kvävas
we all do
varenda invidid kan inte vara meningen med mitt liv
det måste vara individen som är jag som är meningen med mitt liv 
eller kanske inte 
men den ska va min number one hoe
och för att det ska gå
försvinner utrymmet som redan varit fullt nog att leva igenom 
jag är rädd att 
jag måste kill mig darlings 
jag är inte bra på det
jag är inte en sån som låter ett djur dö i en liten bur för att jag itne har möjligheten att ge den ett liv den förtjänar, jag är itne en sån som dödar den, jag är en sån som öppnar buren och låter den gå ut och ta för sig, jag vill se hur den gör och vem den är, och om den vägrar, om den sitter kvar därinne utan att inse vart det leder, lockar jag de, om den ändå itne förstår ser jag till att den inser att buren inte är ett alternativ. om den inte ser moroten så blir det piskan, för den ska inte sitta därinne. 
men det där blir fel 
jag är just nu en perosn som ser mig själv som en bur utan mat, och om någon försöker bo därinne smäller jag igen luckan så det skallrar i gallret, när den försöker få upp luckan är den låst tills paniken brytit ut och den vet vad den är rädd för. här finns ignen mat, inget vatten, ingenstans att sova, det här är inte ett hem. du kan itne vara inlåst i en bur utan vatten. du vet vad du vill ha, och det är inte jag. så lämna mig
och det gör mig rädd