hahaha "syftningsfel", det var roligare än jag intended

Kommentera
 
"som tur var" var det inget fysiskt fel på min kropp som gjorde att jag hade konstant ont. just då kändes det inte alls som tur, jag blev bara fett arg och frustrerad då det för mig upplevdes som
liknelse
att jag brutit benet och kan SE hur det är av och det gör förlamande pissont och det blöder och sticker ut benflisor och alla ba
 
- Men Amanda, hur mår du egentligen? Om du motionerade mer och åt mer hälsosamt och umgicks med rätt personer och ba levde rätt såsom vi alla alltid försöker leva, då skulle detta inte finnas kvar längre. Spring nu. Och glöm inte att le och stäcka på dig! Fake it til u make it darling. Du vet att om du ser glad ut så känner du dig snart glad också. Så när folk frågar dig hur du mår, måste du säga att du mår bra, för det kommer att leda till att du sen också mår bra. Om du berättar för någon att du inte mår bra, får du skylla dig själv sen som mår dåligt. För det berodde på att du levde fel. Och du är ju så klok, du vet ju, JU, du vet ju hur man gör. Du är så kompetent Amanda, du har så mycket potential. Du kan om du VILL. Upp och hoppa nu.
 
Men i detta fall hade dom rätt.
och i många andra fall.
antar jag.
minns inte.
tror det, för jag har känslan av att det är så, men haha. ah.
hursomhelst, det tog bara en månad för den konstanta smärtan att försvinna helt.
jag glömde bort den.
och när någon frågade om jag opererat mig nudå så kom jag ihåg att holy shit hur fan kan jag ha glömt den där enorma delen av mitt liv som terroriserade mig i flera år. det var bara borta. jag behövde träffa en gynekolog, efter kuratorn osv, bli undersökt av henne, länge och jävligt ingående då jag inte för en sekund trodde på henne när hon sa att allt såg normalt ut.
jag fick peka på allt och fråga specifikt om varenda liten del av mitt underliv, där hon behövde bekräfta att ja, det där är också normalt. det var en chock. jag hade ju liksom. jag hade begränsat mitt liv efter hur ont jag hade, hur ivägen allt var. det gjorde ont att gå men också att sitta och bara stå, om jag hade något på mig. det gjorde ont att gå även om jag var naken.
jag hade fått skavsår och svullnader. framförallt skavsåren. fast nu när jag tänker på det så var det aldrig sår i den meningen att den var hål i huden.
jag hade börjat uppfatta sensationen av beröring i det området som smärta.
jag kunde inte röra mig själv för jag kände linjerna på mina fingertoppar så skärande, och det fick mig att tänka på rivjärn. som att bli penetrerad av rivjärn. det är kvar till viss del.
jag är fortfarande fascinerad av fingrar som kan röra mig utan att det känns som rivjärn. jag brukar titta på dom noggrant efteråt och så noga jag kan känna ytan, se om den är lenare än mina fingertoppar. det är alltså linjerna som orsakar fingeravtrycken som är boven på mina händer. men deras händer och fingrar han aldrig varit lenare än mina. och jag vet det men det gör ingen skillnad.
jag tror det kanske är för intensivt och distraherande att vara på båda sidorna av samma mynt i sexuella sammanhang. jag har ju exempelvis alltid hatat 69an.
lite var sak har sin tid tänker jag. jag vill röra ELLER bli rörd. som när man var liten och man satt på rad och masserade varandra, jag ville bara vara längst fram eller längst bak.
fast när jag trodde att jag behövde operera mitt kön ville jag ju inte bli rörd av någon där uppenbarligen. eller det är det enda jag just nu lyckas tolka ur det. min kropp ba "nope" för min hjärna gick inte alls att lita på. la in sitt tysta veto.
jag har en sån (nyfunnen) respekt för min kropp, men jag är ovan vid att lyssna på den, så i do not compute. men den är så jävla smart. jag känner inte att vi är samma. min tysta kropp är någon jag vill va kompis med och få bekräftelse av, jag vill att min kropp ska tycka jag är cool. min kropp är som en förälder som älskar mig och har ett oändligt tålamod med mig. och jag springer cirklar runt den och komplicerar saker och läser in saker och hittar på och utsätter oss för saker.
det känns att min kropp och den som kallar sig för "jag" inte är samma. min kropp är trygg och kärleksfull och den har inget behov av att kalla sig för någonting. den är ett djur. jag gillar djur. jag är ett djur, men mina tankar missar det. dom är så högljudda och hemska. haha, eller. dom mår inte så bra. men jag kan må bra. men den grejen är inte vältränad, inte alls lika buff som min depression.