jag har inga små älsklingar längre
jag vet att dom inte existerar längre
jag vet det
antar jag
om jag ska lita på allt jag "vet"
och min kropp tror att dom är här någonstans och att dom väntar på mig och att jag har någonsom väntar på mig som älskar mig som jag älskarsom jag har ansvar för som påverkas snabbare än alla andra om jag dör
men dom finns inte
dom är ingenstans
jag borde inte ens säga "dom" för vad jag syftar på finns inte på något sätt
förstår inte vad jag tänker
och "därför" förstår jag inte vad mina känslor är
jag förstår att jag gråter vid minsta trigger
men det är bara något som händer
jag har sorg i bröstkorgen
jag letar efter nånting och väntar på nånting och har en känsla av att jag missat något viktigt och att jag måste lösa något akut problem och

kommer jag ihåg att det är sorg och desorientering och att inget jag hittar eller kommer på kommer att stilla känslan
som så ofta annars kan jag inte lyssna på allt som känns rätt för mig
för jag har fel
jag vet att det är rätt och på något sätt känner jag att jag gjort rätt och jag känner mig som frodo i slutet när han säger "it is done" och i sammanhanget är alla filmerna dom tre veckorna jag vetat att mina små kommer att försvinna men vägrat acceptera
det finns inget tvivel om att jag gjorde rätt
och jag känner det också
men jag förstår inte i praktiken
han hade ett skelett och en hjärna och känslor och han älskade mig och han levde för sin egen skull och han hade egenheter och preferenser och vi tyckte olika om saker och kompromissade och varje vaken sekund hade jag dom i åtanke på ett eller annat vis
jag kopplar mig direkt till dom
"ska du med på detta?"
undrar hur det skulle funka med råttorna
det finns ingen sån längre
och det är rätt sak just nu men sorg
det är inte som att dom lämnat mig dom bara existerar inte
det är ingen jag pratar om bara
namnen innehåller ingen referens längre
dom är ingenstans
jag har en känsla gentemot enbart minnen
dom som definierar mig är inga dom
fattar inte varför jag gråter
jag vet inte hur jag ska förhålla mig till ord
alla har fel

undan för pundarn

Amanda tänker Kommentera
jag har inga små älsklingar längre
jag vet att dom inte existerar längre
jag vet det
antar jag
om jag ska lita på allt jag "vet"
och min kropp tror att dom är här någonstans och att dom väntar på mig och att jag har någonsom väntar på mig som älskar mig som jag älskarsom jag har ansvar för som påverkas snabbare än alla andra om jag dör
men dom finns inte
dom är ingenstans
jag borde inte ens säga "dom" för vad jag syftar på finns inte på något sätt
förstår inte vad jag tänker
och "därför" förstår jag inte vad mina känslor är
jag förstår att jag gråter vid minsta trigger
men det är bara något som händer
jag har sorg i bröstkorgen
jag letar efter nånting och väntar på nånting och har en känsla av att jag missat något viktigt och att jag måste lösa något akut problem och

kommer jag ihåg att det är sorg och desorientering och att inget jag hittar eller kommer på kommer att stilla känslan
som så ofta annars kan jag inte lyssna på allt som känns rätt för mig
för jag har fel
jag vet att det är rätt och på något sätt känner jag att jag gjort rätt och jag känner mig som frodo i slutet när han säger "it is done" och i sammanhanget är alla filmerna dom tre veckorna jag vetat att mina små kommer att försvinna men vägrat acceptera
det finns inget tvivel om att jag gjorde rätt
och jag känner det också
men jag förstår inte i praktiken
han hade ett skelett och en hjärna och känslor och han älskade mig och han levde för sin egen skull och han hade egenheter och preferenser och vi tyckte olika om saker och kompromissade och varje vaken sekund hade jag dom i åtanke på ett eller annat vis
jag kopplar mig direkt till dom
"ska du med på detta?"
undrar hur det skulle funka med råttorna
det finns ingen sån längre
och det är rätt sak just nu men sorg
det är inte som att dom lämnat mig dom bara existerar inte
det är ingen jag pratar om bara
namnen innehåller ingen referens längre
dom är ingenstans
jag har en känsla gentemot enbart minnen
dom som definierar mig är inga dom
fattar inte varför jag gråter
jag vet inte hur jag ska förhålla mig till ord
alla har fel
but then it turned out to be a cardboard cutout
also, it wasnt a party it was a mcdonalds playplace where i was hiding from some teenagers

i met micheal jordan at a party once

Amanda tänker Kommentera
but then it turned out to be a cardboard cutout
also, it wasnt a party it was a mcdonalds playplace where i was hiding from some teenagers
hahahahahahahahahahaha
för 11 år sen låg jag på en såndär "sandlåda" (med grus i, inte en sån barn _ska_ leka i) och åt en chokladmuffins
så slogs jag av hur jag inte ville ha den
hade ätit typ en tugga med inlevelse och uppskattning. min andra tugga var väl också rent njutbar. men mycket snabbt började känslan av behag gradvis gå över i pliktskyldighet och lermun och lite illamående som man ju får när man äter något ur proportion till behovet.
aja
jag låg där och åt som en gör på ett normalt sätt, och som vid alla statechanges så känner man det ju en molekyl, en milli(fastännumindre)sekund, åt gången och tvingas dra en orättvis gräns någonstans för såkallat
"nu är det nog"
och det gör jag tydligen märkbart onormativt rätt regelbundet
och det här var en sån gång
i min värld härdade jag ut dennaa gradvisa ökning i obehag och fientlighet gentemot muffinsen, som ju var mitt beslut och genomförande av inköp och därmed en förlängning av mig själv så mitt obehag började riktas emot mig själv och det triggade insikten om hur jag är ett fängelse för mig själv och hur själva början och slutet av detta fängelse är min hud och så började jag känna hur min hud var för liten för mig och hur den stramade åt och kvävde mig och så bestämde jag att JAG VILL INTE HA DENHÄR JÄVLA MUFFINSEN
så jag slängde iväg den.
och det kändes så rätt. hela rörelsen av min arm eller axel eller ah när jag svingade den i en båge med hög hastighet och lossade mitt grepp om the hard look in the mirror aka chokladmuffinsen
allt kändes som rätt move
släng skiten som får dig att må skit
men det var också ett dramatiskt statechange jag inte lyckats förutse.
jag såg den relativa friheten närma sig medan mina fingrar närmade sig sin avgörande rörelse - släppandet av muffinsen och frigörandet av mig.
men när dom gjort sitt
hjältedåd
insåg jag
när muffinsen befann sig ungefär en cm ifrån mina fingertoppar
varför jag köpt den från början
för jag var ju genast den personen igen. personen utan chokladmuffinsen. det var en person som behövde distraktion. vad skulle jag göra nu?
när jag hade pengarna till muffinsen, ett såkallat treat om man vill va oskön, en stämningshöjare, en accessoar buren av livsnjutare, en triggare av leenden och trevligt bemötande. den kodade mig som en person jag ville va, det var därför jag köpt den. och den var något att göra.
jag greps av enorm ångest. som i att jag ÅNGRADE mig. så mina fingrar försökte ta tillbaka sin oåterkalleliga handling och när dom inte kunde med en cm marginal försökte resten av mitt kropp signalera till omvärlden i abstrakt hopp om oklar hjälp i situationen
det vill säga jag skrek
och sträckte mig efter objektet som befann sig i luften en dm ifrån min hand som just slängt iväg det.
det såg roligt ut och vi skrattade så vi kiknade såsom man gjorde i den hormonbalansen utan att ens fejka. det var en najsig del av den tiden. en jag kissade lite i byxorna nästan varje dag av skrattet. det var därför jag hela tiden hade jeans för då blev det en sån liten fläck. varje dag låg jag på marken och skrattade tills jag kissade på mig. åt sånt där. samtidigt som män försökte knulla mig. haha, män. ujujuj.
det är därför jag har svårt att förstå och acceptera det här påståendet om att folk "vill ha sex med mig" och alltså att det är just mig och min personlighet dom vill svullna av. för liksom. jag är ju typ ett barn. eller. jo. typ. "som michael jackson".
man måste vara väldigt modig för att vara intim med folk.
åtminstone om man är jag.
och det är en grej som får mig att inte känna mig särskilt modig. jag har svårt att acceptera påståenden som säger att det som typ är normalt och därmed det som görs oftast av dom flesta människorna, är att vara sig själv framför folk och tycka att det känns okej när dom ba "oj jag trodde jag tyckte om dig innan jag lärde känna dig men nu när jag lärt känna dig tycker jag inte om dig".
för folk verlar i regel inte direkt vara så självsäkra och un-rapey?
jag vet faktiskt inte alls vad folk gör eller tänker.
känner mig ytterst förvirrad och liksom. tjurig.

guccigucciguccigucci

Amanda tänker Kommentera
hahahahahahahahahahaha
för 11 år sen låg jag på en såndär "sandlåda" (med grus i, inte en sån barn _ska_ leka i) och åt en chokladmuffins
så slogs jag av hur jag inte ville ha den
hade ätit typ en tugga med inlevelse och uppskattning. min andra tugga var väl också rent njutbar. men mycket snabbt började känslan av behag gradvis gå över i pliktskyldighet och lermun och lite illamående som man ju får när man äter något ur proportion till behovet.
aja
jag låg där och åt som en gör på ett normalt sätt, och som vid alla statechanges så känner man det ju en molekyl, en milli(fastännumindre)sekund, åt gången och tvingas dra en orättvis gräns någonstans för såkallat
"nu är det nog"
och det gör jag tydligen märkbart onormativt rätt regelbundet
och det här var en sån gång
i min värld härdade jag ut dennaa gradvisa ökning i obehag och fientlighet gentemot muffinsen, som ju var mitt beslut och genomförande av inköp och därmed en förlängning av mig själv så mitt obehag började riktas emot mig själv och det triggade insikten om hur jag är ett fängelse för mig själv och hur själva början och slutet av detta fängelse är min hud och så började jag känna hur min hud var för liten för mig och hur den stramade åt och kvävde mig och så bestämde jag att JAG VILL INTE HA DENHÄR JÄVLA MUFFINSEN
så jag slängde iväg den.
och det kändes så rätt. hela rörelsen av min arm eller axel eller ah när jag svingade den i en båge med hög hastighet och lossade mitt grepp om the hard look in the mirror aka chokladmuffinsen
allt kändes som rätt move
släng skiten som får dig att må skit
men det var också ett dramatiskt statechange jag inte lyckats förutse.
jag såg den relativa friheten närma sig medan mina fingrar närmade sig sin avgörande rörelse - släppandet av muffinsen och frigörandet av mig.
men när dom gjort sitt
hjältedåd
insåg jag
när muffinsen befann sig ungefär en cm ifrån mina fingertoppar
varför jag köpt den från början
för jag var ju genast den personen igen. personen utan chokladmuffinsen. det var en person som behövde distraktion. vad skulle jag göra nu?
när jag hade pengarna till muffinsen, ett såkallat treat om man vill va oskön, en stämningshöjare, en accessoar buren av livsnjutare, en triggare av leenden och trevligt bemötande. den kodade mig som en person jag ville va, det var därför jag köpt den. och den var något att göra.
jag greps av enorm ångest. som i att jag ÅNGRADE mig. så mina fingrar försökte ta tillbaka sin oåterkalleliga handling och när dom inte kunde med en cm marginal försökte resten av mitt kropp signalera till omvärlden i abstrakt hopp om oklar hjälp i situationen
det vill säga jag skrek
och sträckte mig efter objektet som befann sig i luften en dm ifrån min hand som just slängt iväg det.
det såg roligt ut och vi skrattade så vi kiknade såsom man gjorde i den hormonbalansen utan att ens fejka. det var en najsig del av den tiden. en jag kissade lite i byxorna nästan varje dag av skrattet. det var därför jag hela tiden hade jeans för då blev det en sån liten fläck. varje dag låg jag på marken och skrattade tills jag kissade på mig. åt sånt där. samtidigt som män försökte knulla mig. haha, män. ujujuj.
det är därför jag har svårt att förstå och acceptera det här påståendet om att folk "vill ha sex med mig" och alltså att det är just mig och min personlighet dom vill svullna av. för liksom. jag är ju typ ett barn. eller. jo. typ. "som michael jackson".
man måste vara väldigt modig för att vara intim med folk.
åtminstone om man är jag.
och det är en grej som får mig att inte känna mig särskilt modig. jag har svårt att acceptera påståenden som säger att det som typ är normalt och därmed det som görs oftast av dom flesta människorna, är att vara sig själv framför folk och tycka att det känns okej när dom ba "oj jag trodde jag tyckte om dig innan jag lärde känna dig men nu när jag lärt känna dig tycker jag inte om dig".
för folk verlar i regel inte direkt vara så självsäkra och un-rapey?
jag vet faktiskt inte alls vad folk gör eller tänker.
känner mig ytterst förvirrad och liksom. tjurig.