Utkast: May. 20, 2018

Kommentera
sommar och sol och jag hånglar med nån som vill ha min kompis
marcoolio
jag tänkte på det här med förväntningar
för ovanlighetens skull
jag mumlade i mitt huvud som vanligt
när folk ber mig göra något eller vara något, så är det som händer i stort sett att dom håller fram en mall framför mig och frågar om jag är formad så
eller nej dom frågar inte om jag är formad så
dom förutsätter att jag är formad så och ber mig krypa in i den där lilla öppningen
och jag vet inte om jag är formad så så jag gör en paus och redan där är musiken våldsstoppad. som på film duvet. något förstörs och då hör man ett ljud som om DJn ba "öy vad fan no more musik 4 u"
vilket antyder att jag inte är formad så för om jag nu var det hade musiken bara fortsatt
det är mycket jag upplever som dramatiska vägskäl som andra tror är en kontinuerlig harmonisk linje
hur som haver
jag tänkte att jag upplever det som att jag förväntas vara vatten som hälls ner i en form
och jag känner mig mer som en lerklump. jag behöver material att ta bort från. jag behöver göra en massa och sen ta bort. inte kämpa för att få ihop ett litet liv men AKTA SÅ JAG INTE GÅR UTANFÖR RAMEN för då vågar jag inte lägga till något. och det kommer också innebära att jag hela tiden jobbar med ett tomrum där jag grubblar över vad som är okej att fylla dessa tomrum. jag vill istället välla över tills jag inser vad jag är vilken form jag har, jag vill märka. jag vill inte vara rädd att göra fel.
jag är rädd att göra fel.
det är inte nice.
det är dessutom emot min moral. vilket äcklar mig. ew. rädsla. ewewew. det är mot min moral att vara rädd "för jag har kommit fram till att jag inte behöver vara det" men för att parafrasea ur Please like me så tror jag att min politik ska skydda mig från mina känslor och jag har fel.
och det här med leran, jag sa fel. jag vill inte ta bort. eller kanske ibland. men främst menar jag att jag vill rikta allt mitt material. som jag hörde att man skulle göra med knark, "man måste liksom följa med". och jag är redan så mycket, och jag har svårt att se det. för jag ser mallen jag tror mig växa in i. jag är inte en växt som ska behöva krökas av en mall tills den är formad som den. för att mallen wont budge men växten kan. det kommer sluta med att växten dör eller mallen spricker och då står växten där som en stor dumbom, formad efter mallen den just hade sönder. inte en jättebra liknelse.
jag är som när jag ritar eller skriver dvs jag tittar och tar en milimeter i taget utan att riktigt veta vart det är påväg men det är lugnt för jag har knappt en förväntan.
känns sorgligt att det itne är sant.
men det var sant när jag var liten och inte visade någonting för någon.