som en dominatrix rör jag mig som matrix

Kommentera
i dont deserv that cool rubrik. här ärs varken dominatrix eller rörandes som matrix. lite mer typ som en dampunge rör jag mig som gollum. det var inte så catchy. så ocatchy att man mår lite illa när man läser det. 
jag har läst nästan halva "ninja timmy". tänkte att jag kanske hatar att läsa böcker för att jag helt enkelt har en låg nivå av läskunnighet (vilket jag fortfarande anar är sant), så jag tog en bok för typ 9åringar. det var inte ett genius move. den. är ju för 9åringar. jag är ju inte nio. men eftersom jag är så van vid att göra saker jag hatar så fortsatte jag och tänkte typ som jag alltid gör "u will learn to like it if u just keep doing it"
jag såg the end of the f***ing world och kände det tingla till lite i livmodern och jag ville vara förälder åt en tonåring. min vän bevittnade både det statementet tillsammans med ett tidigare statement som löd "mensvärk.". jag tror det innehöll något mer ä bara ordet "mensvärk" men jag minns itne resten. hon satte ihop två och två och menade att min plötsliga desire to be a parent to a teen kan ha att göra med mens. mycet riktigt befann jag mig i ägglossning det exakta momentet. very löjligt. 
jag har alltid tyckt att det är väldigt spännande hur olika jag tänker och känner och är beroende av olika hormoner och dagsform osv. det är alltid sånt man tänker att man ska kunna se förbi när man påverkas av. tpy ibland känner jag välllllldigt mycket hat, och det är ju en väldigt obehaglig känsla. och bara när det är som absolut värst så skriver jag mina känslor i min mensapp. och jag har inte sett sambandet förns två år in i denna mensapp, jag skriver om mitt hat jäntemot olika saker dagen innan redrum knackar på dörren. det käns som att jag skulle kunna formulera det där till något roligare men the moment did not happen and i dont believe in editing utom i mina svagaste stunder. (lögn) (halvlögn) 
den svenska björnstammen tar fram det allra sämsta i mig. nej det var tydligen inte sant men isåfall vet jag itne varför jag skrev det och vad i det som var lite sant och vad det var som var osant. 
marina and the diamonds och den svenska björnstammen 
det känns väldigt rätt att lyssna på dom
men det känns också väldigt rätt att itne göra något alls. att ligga och förmultna, änns lika rätt. 
jag kan inte tänka mig att jag skulle kunna vara en bra mamma. scenariot finns inte. fast det kanske är för att jag inte på riktigt överväger det. nu gjorde jag det litegrann och jag kom framt till att jag kan tänka mig att jag EN DAG kommer att kunna tänka mig att jag någon gång kanske skulle kunna vara någon form av förälder. men det är sannerligen itne idag. 
jag har minnen av att vara produktiv och effektiv. men det känns som en amanda i en annan dimension. jag vill va henne, men samtidigt inte. det är som i den där vampyrserien med bill skarsgård när hon ska flytta sitt medvetande in i en "bättre" kropp för att få ett enklare liv, men det som kommer hända är egentligen bara att dom har klonat hennes hjärna exakt (asså så hennes minnen och allt följer med) coh det som ger den här känslan av att hon flyttas från den ena kroppen till den andra, bara är att väcka den snygga klonen samtidigt som dom dödar riktiga hon. då kommer klonen tro att det är hon som flyttats från den ena kroppen till den andra, och den gamla kroppen kommer ju aldrig få veta något. 
men det enda som händer är ju att hon dör. 
och någon annan lever som tror sig vara hon. 
men alltså hon dör ju. 
det är typ så det känns. 
förut brukade jag fantisera om att ha en hemlig tvilling att dela mitt liv med för att det var för mycket för bara lilla mig, (typ exakt som i the prestige, men dom stole my idea) och det är typ det jag undermedvetet längtar efter när jag tänker på medicinamanda och hur skönt det är att leva livet osm hon ibland. men det är just för att vi tänker på varandra som dom här tvillingarna eller klonerna, men när vi kommer på att den andra är död för att jag ska finnas här nu så känns det inte lika bra. det känns sämre för henne, vet jag. 
jsut för att jag är den ursprungliga och hon vet att hon är en jävla plastic mean girl som bara tagit min plats på min bekostnad och egentligen är en fejk. men just nu vill jag bara att hon ska komma och fixa allt. hon är som i limitless. fast hon är sjukt limited. men hon har andra limits än jag. så vi kan hjälpa varandra. men det är synd att vi inte är två. och det kanske är såhär det är med monogami! man är helt enkelt ihop med sin medicinamanda. men jag försöker ju bara bli ihop med mig själv hela tiden och det vill ju aldrig någon av oss så liksom amanda come on lets not dunka huvudet i väggen fler gången och hoppas på andra resultat. 
men att dunka huvudet i väggen vid en annan tidpunkt är ju faktiskt en skillnad, och jag kan iten riktigt släppa det.