Utkast: Aug. 14, 2018

Kommentera
när jag va 13 sa min syster att om jag verkligen vill ha en pojkvän så kan jag få en, men att jag inte var redo för det. att om jag ville ha en skulle jag inte kunna vara mig själv, men om jag väntade några år så skulle jag kunna vara det. ha det. vara ihop med någon utan att behöva fejka något. att om jag skaffade en nu skulle den ändå inte vara ihop med den jag faktiskt var.
jag tog det som en sweet ass deal, för jag ville såååå gärna ha en pojkvän men jag ville absolut inte vara mig själv. two flies one stone bätch.
och så hade jag pojkvän ca hela tonåren.
och nu när jag försöker trixa, host dejta, så ba nope. jag gör samma grej. förut välkomnade jag det med öppna armar. ah yes lobotomize me plz sir itll b sweet.
hon hade rätt. oerhört vis sak att förstå i högstadiet. men hon hade pojkvän och precis som när vi var små så ville jag "åsså ha"
det är fortfarande lite så. antagligen ganska mycket så. åsså ha sin shit together. åsså va capable of intimacy. åsså va fett jävla stark och driven och modig nog att inte förlora sig själv i kompromissande och sin gränslösa nyfikenhet. åsså veta sina gränser och försvara dom.
well im not. paradoxalt nog tillhör väl gränsdragandet att erkänna att i aint doin it
jag trodde hon menade att, asså hon sa ju faktiskt uttryckligen det ordet, jag skulle VÄNTA på att bli kapabel till saker.
jag har haft ont och jag har trott att jag ska vänta på att det går över. jag var för liten för allt möjligt jag ville göra och kände mig nerslagen av att ej få göra. jag trodde det var som en krogengräns.
och det är det ju, in a way, krogen är the worst, men not my point, detta var sidetrack.
poängen är att jag aldrig någonsin i mitt liv velat vara i ett förhållande. det har jag inte förstått. jag förstod det idag HEJ FÖRHASTADE SLUTSATSER oh hello how ive missed u, nä jag behövde inte ens erkänna att jag kom på det idag. eller att tanken slog mig idag. jag kan ju komma p¨något nytt om en kvart men det makear så mycket sense.
varenda gång jag försökt dejta, vilket vi kan liksom.... asså det ordvalet kan absolut diskuteras. men vad fan ska jag säga
så har jag upplevt det som "getting closer and closer to a wood chipper"
jag har varit som en katt kring het gröt, om det är ett saying, jag har stuckit in en tass, bränt mig, hoppat iväg, upprepa,
nej vänta nu här
byt ut gröten mot ba casual eld
jag vet inte varför det sitter så djupt att jag alltid är påväg in i den där jävla krakenmunnen
varför simmar jag omkring kraken?
jo ja det där säger väl inte sig själv kanske
jag har inteeeee
fixaaaaaat
min insidaaaaaa
i just have not
i haaaave not
dont know how
dont know how to find out
mitt bästa gissning just nu är ju terapeuten
men jävlar vad många ägg jag lagt i hennes korg.
får äntligen träffa henne imorgon igen. jag kommer explodera på henne.
det var ett quote i någon film eller serie som fastnade angående att en persons oförmåga att vara i en familj -> some people dont know how to be helped by it
jag har absolut inte at all förstått vad jag skulle ha att göra som flickvän. not. at. all. precis som att jag inte förstod vad jag skulle göra som elev i skola.
helt, kanske, orelaterat kom jag just ihåg den gång när jag satt bredvid en hund och glömde bort hur man klappar en hund. vi hade ett moment, hunden och jag, och den förväntade sig att jag skulle klappa på den, jag kände att jag skulle leverera, men all autopilot var ba borta. jag tog upp min hand och höll som "talk to the hand"-gesten, och förde den långsamt fram emot hunden, som stirrade på den förvirrad med ett minspel som uttryckte typ "jahapp. jaja. watever. i dont. follow. i dont know. wat is happening. ok." medan jag typ duttade min handflata över hennes axelparti. så blev jag osäker på om det verkligen var så att man ska dra handen i samma riktning som individers päls. jag hade själv ingen kroppsbehåring just då utöver det på huvudet. så jag försökte relatera till hennes upplevelse genom att klappa mig själv i ansiktet och ba "njae asså det känns ju inte bra alls. något av det här vafan."
min vän avbröt den stela interaktionen. vi var 17 ba fyi.
nej, jag har aldrig förstått how to be helped av en romantisk relation. det har varit något helt annat för mig och jag förstår fortfarande inte. det har känts som en lek eller ett experiment. intressant och spännande och stimulerande, men jag har. jävel det har verkligen varit som spel.
asså.... det ordet används ju fan frisk i detta. i allmänheten. det sociala spelet. the game. player. haha dont hate the player hate the game. i play my part (!) and u play ur game (vill påpeka här att i mitt huvud låter det som att han också spelar ett spel om han säger att han lever upp till sin ROLL). rollspel.
jag kanske inte har lärt mig att spela tillsammans med en annan, utan bara emot varandra.
det är också väldigt tydligt i mitt huvud hur jag från en sekund till en annan går ifrån gemenskap tilllllll...... att se den andra som en motståndare.
platonisk vän - i got yo back, friend
ej platonisk vän - motståndare som låtsas vara på min sida THE NERVE
help me terapeut i dont like dis
men sålänge ba
sluta flirta med mig, anyone and everyone. we aint on the same page. jag är spelberoende.