Jahaja

Kommentera
Jag tyckte det var lustigt att killar var farliga och tuffa och coola och modiga osv
Och tjejer var små och söta och svaga och rosa och mjuka och snälla och ömtåliga på sin höjd Tuff Tjej
Ömtåliga
Och det vi skulle gilla
Var stora hårda arga aggressiva våldsamma monster
Såhär i efterhand tycker jag inte att jag var så skum som cut out the middle man och fantiserade om just monster
Men vad fantiserade man inte om liksom
Hursom
Och att dom där coola hårda modiga starka ville ha sex med ”oss”
Oss rosa små söta snälla ofarliga
Och vi snälla söta ofarliga harmlösa ville ha sex med farliga
Jag tyckte det var lustigt men främst konstigt att killarna kallade varandra för bögar och ibland skojade till det lite genom att sätta på sig tjejuniform och prata ljust och så vidare
Att dom inte fick gilla rosa utan att försvara sig
Eller pastellfärger eller blommor
Kommer ihåg hur kul det var när dom tuffa killarna i klassen plötsligt var borta och läraren frågade oss andra var dom var och så hade någon sett dom plocka blommor på ängen vi gått förbi
Jag tyckte också det var jättekul
På precis samma sätt som jag inte kunde köpa att dom ville ha tjejer
Det är ett stort plot hole i
Vad fan ska jag kalla det, ”samhället”? Patriarkatet? Nej bara det jag sett i mitt liv liksom
Typ patriarkatet i praktiken just nu
Det att jag sjölv inte vill va nära en man av precis dom patriarkala könsrollsskälen jag nämnde
Urk
Viktigt att påpeka sol vanligt
Är att jag inte först har tänkt ut något jag tycker låter rimligt och sen anpassat mitt beteende och mina känslor efter det
Jag har först känt att något absolut inte går. Att jag inte ens förstår situationen tillräckligt bra för att kunna ”skärpa mig” för att jag ”fattar ju vad * menar” osv. Och efter att ha blivit ifrågasatt och tvingad direkt och indirekt till saker jag absolut inte velat göra ”för att det är normalt” så har jag varit sekundärt tvungen att ha teorier. Folk tycker jag tänker mycket och att jag dessutom är smart och kreativ och tänker utanför boxen. Och det tycker jag är obehagligt. ”Obehagligt” är ofta något jag kallar ”lustigt” i brist på förklaringen på ”varför det är obehagligt”. Jag vet väl inte?
Jag klädde ut mig till kille när jag var barn för dom fick gömma sin kropp i coola löst sittande kläder som fick dom att se både häftiga och avslappnade ut. Jag ville också va häftig och avslappnad. Och framförallt ville jag ha löst sittande kläder. Jag ville känna att jag hade kläder på mig. Jag blev jätteglad när en gubbe refererade till mig och nån till som ”grabbar”, berättade helt exalterat för alla och minns förvirrade miner. Ingen blev glad. Alla väntade på mer info.
Jag var kär i minst en kille. En gång var jag inte det längre och kände ett oacceptabelt tomrum och så bestämde jag mig helt enkelt för en kille i min klass som hette Olof, och försökte jag bli nervös av att prata med honom och glad av när han bekräftade mig men fan vad segt det var. Sen bytte jag klass och blev konstant nervös av anda skäl såsom exempelvis att det var mycket mobbing i den nya skolan och klassen.
Killarna var som en flock vargar och tjejerna hittade strategier att hantera dom. Exempelvis att dela upp oss i bra och dåliga så man visste vart elakheterna skulle riktas. Hierarkier.
Det var så kul den där gången jag blev frågad av min leader of the pack-mobbare varför jag inte bara blev annorlunda så att dom skulle kunna sluta. Att dom gjorde det för att dom ”måste”. Jag skrattade och frågade varför han ”måste” det, varpå hans händer flög upp framför hans ansikte och hand krökte fingrarna (klassisk frustrerad gest), blundade, tog ett snabbt djupt andetag och på utandningen ställde han sig upp och skrek ”färga bara HÅRET” medan han gick.
Jag färgade håret några månader senare, vilket var jävla mycket svårare än sånna som han fattade i och med att jag färgat det permanent svart.
När jag slutade vara på det sättet dom sagt var anledningen till att dom ”måste” mobba mig, så fortsatte dom mobba mig. Fast nu hade hatet ersatts med sexuella trackasserier. Det fick mig att hata mig sjölv på ett helt annat sätt. Jag fick uppmärksamhet och komplimanger och bekräftelse i det jag var räddast för att misslyckad med (asså att va sexig(
Och dom dagarna ingen lyfte upp mig fast jag skrek nej eller drog en penna längs min kropp under lektionerna eller låste in mig med dom på toan och sen ställde sig närmare och närmare och satte ansiktet typ fem cm från mitt ansikte eller väntade vid mitt skåp eller fångade mig när jag gick sjölv och höll fast
dom dagarna undrade jag bad det var för fel på mig. För jag visste ju att dom tog allt dom ville ha och om dom slutade ta mig var det var att jag inte var något att viöka ha. Av samma skäl sol jag längtade efter att bli våldtagen ”för det blir väl alla bra kvinnor”
Om jag inte log medan jag sa ”sluta” kom hatet istället tillbaka. Nu var det kluvenhet. Vissa tjgejer var till och med avundsjuka på mig. Och jag visste det. Och det fick mig att känna att min situation var något bra ändå. Och läraren sa att jag måste ge dom en chans varje gång dom sa förlåt efter varje möte där jag berättade vad dom gjorde och att jag ville byta skola och inte ville vara deras vän. Dom sa förlåt och slutade ett par dagar sen skrek dom på mig för att jag inte satt med dom. Sen tolkade dom mina miljarder olika avvisanden som skämt som alla var med på. Jag var som en gran dom huggit ner spänt fast och pyntat.
Kände mig trygg med sånna som bara ville krama mig när vi var ensamma.
Tyckte alltid det var jobbigt med sånna som trodde att dom ville att vi skulle vara kompisar när jag visste hur illa dom tyckte om mig. Som inte hade någon referenspunkt till något jag sa. Som alltid tittade på mig irriterat och som att det jag sagt inte hade innebörd. Hur kunde dom då tro att det var mig dom ville umgås med? Eller snarare, varför sa dom så? Förstod dom inte hur konstigt det var? Varför stirrade dom på mig i väntan på svar när dom alltid hatade allt som kom från mig?
Vad ville dom?
Det var inte så mycket medveten integritet som gjorde att jag inte levde upp till min fulla potential angående att följde strömmen, det var att jag inte hängde med. Vad vill vill dom? Vad vill dom? Vad gör man för att bli av med elakhet? Var kan jag gömma mig?
Det var en vecka jag sov så lite att jag fick rosa ögon. För jag låg blickstilla i sängen varje natt och kände ensamheten. När det var natt skulle jag ingenting och ingen kunde skrika på mig att jag sov fel. När det var ljust ute fanns det alltid något annat jag borde göra eller vara. Om jag var ensam undrade någon var jag var. Och tyckte att jag skulle vara någon annanstans och göra någonting annat.
Jag spelade inte ens typ mobilspel eller satt vid datorn eller någonting alls, för det där var min bästa tid. Och av praktiska skäl såsom att jag inte direkt kunde göra något av sol där andra grejerna. Men jag ville inte missa en sekund av den genuina ensamheten. Jag kände varje sekund rinna förbi och när det började ljusna kändes det som att dom lämnade mig till nästa dag. Liksom övergav mig. Så jag låg och grät ba. Senare hittade jag killar att sexta och då kändes det inte lika patetiskt längre. Då var jag ju sådär busig va. Liten söt liten galen brud.
Hahaha
Hur som
Killar som ”var kära” i mig eller ”tyckte” jag var snygg och gav ”komplimanger” var ett deprimerande skämt. Dom trodde jag att jag liksom. Jag var en gran någon huggit ner och pyntat och spänt fast, och dom trodde att ”jag såg ut så” och var så osv. Sen när någon inte reagerade på min uniform ba oj waow den seeeeer miiiig för den jag äääär
Men haha
Så var det ju inte
Det är ett trauma i sig att ha haft en normal uppväxt
Men jag tyckte iaf killar som tände på tjejer var töntiga hycklande idioter
Det sexigaste som fänns fÄnns är att se en människa dras till en när det den tittar på är något man identifierar sig med
Det är lost on dom flesta och det är vad som hindrar den kvinnliga heterobefolkningen från att go full Samantha Jones