Jag har en liten låda med laster

Kommentera
Så att säga
Lite olika ting som jag missbrukat i mina dar
Det blir ju alltid tvångsmässigt
Så jag försöker låta bli att utöka samlingen
Lättare
Sagt
Än
Gjort
Men när jag känner hur det börjar bli sådär glossy igen
Öppnar jag lådan
Kombinerat mEd
En kombo
En nostalgitripp typ
Och så ägnar jag mig åt mina gamla ögonstenar
”Och jag vill ha pupiller stora som i tecknade japanska filmer”
Och så ”practicly cummig out of our eye sockets” i några timmar
Så inser jag att jag inte bryr mig ett piss om det nya glossy. Jag har så mycket gloss i lådan. Jag har det vibrera därinne
Alltid alltid alltid tickar och vibrerar och väntar tålmodigt för jag saknar dom alltid.
Det kan gå tre år utan att en så mycket som sneglat åt det hållet. Så tänker jag att ”jag gillar ju inte ens salami, vad var grejen liksom? Det måste ju varit en grej... undrar vad grejen var. Jag är ju inte ens sugen längre. Hur kan en smak kontrollera en? Lol. Jag kan vänja mig av med allt. Jag kan väl lika gärna börja köra heroin för addiction aint got shit on me.” Och så äter jag en skiva salami av ”nyfikenhet” och så tänker jag
Lol
Vad var grejen med det här?
Jag tror past Amanda överdriver lite när hon hela tiden suktade efter salami och åt tills. Tills paketen var slut. Och sen gick vidare till keldas gräddsås som hon drack direkt ur paketet tills
Osv
Och så åt jag en till skiva medan jag skrattade åt past Amandas överdrivna dramatik. Bara medan jag tänker på hur löjligt det var. Och så skrattar jag lite, stänger paketet, stänger kylen och rättar till chipset som vilar snällt på min axel och så ser vi på varandra, chipset och jag, och ler i samförstånd. Vi möttes ju i och med att jag mognat. Det är därför vi kommer så bra överens. Vi är inte sådär svaga. Inte offer för våra köttsliga lustar. Vi är individer av intellekt och förnuft.
Tre dagar senare består jag till 79% av salami. Sen vänjer jag mig av med det igen, en kamp på några månader. Lägger tillbaka ”salami” i min lilla låda med vibrerande väntande tickande ting som alltid alltid alltid finns där när jag inte ätit på en timme för lång tid sen sist. Eller sovit lite dåligt. Då hörs som högre. Eller försovit mig. Eller glömt något. Eller fått ett f. Eller sagt ett skämt som ingen skrattade åt. Eller har ägglossning. Eller saknar en ingrediens till frukostritualen. Eller asså ja vilken sol helst av alla ritualer. Mobilen tror sig ha rätten att bestämma att ”jag nog menar ”E” istället för ”e” i början av meningar. Det gör mig arg. Oerhört mycket skumt smög sig in i denna text bara för att mobilen började lura in mig i någon töntig struktur och nu känner jag mig nästan våldtagen
Ah well i guess that is my que to shoot up and tape people eller vad det nu är som är just MINA laster
Lalalalalalala
Lalallalalalalaallalalla
Tjohej
Jag stannade kvar och stretchade efter kickboxningen majoriteten av nästa grupps pass. Dom var lika dåliga som jag. Behlver inte va svartsjuk på sol längre.
Där satt jag i hörnet och stirrade på dom bresande ”för kung och fosterland” tills jag knappt kunde gå därifrån av....för stretchade ben. Vissa har sannerligen inget liv som väntar där hemma inte
Känns lite tråkigt av mig att säga så när jag sitter på bussen påväg hem till mamma och pappa som jag
Igår
Spenderade hela dagen i bilen med och var förjävlig
Eller jag var egentligen förjävlig hela påsken
Kunde inte hindra det
Det var liksom en dementor hovrande över mig konstant
Men det syns ju inte
Aja
Jag satt och sörjde att det verkligen måste vara sämst att vara känslomässigt bunden till mig då jag lasagnartat varvar intensiv interaktion med aggressivitet tillsammans med typ. Tänk en lobotomerade person vars enda täcken på liv är ”nej. nej.” alternativt en halv sekunds ögonkontakt för att sen snabbt titta bort, gnällflåsa och göra en min som om jag sett någon karva in sina fingrar i min egen mage, greppa ett stadigt tag om huden, och sedan dra av sig den som en tröja, utan att sluta stirra mig i ögonen medan den skriker passande i proportion till vad det är den utsätts för för kroppsliga sensationer. Typ en sån min. Hur känns det? Folk försöker skämta med mig eller prata med mig eller bara le mot mig, och jag blir sp stressad. För jag bli glad, nånstans lågt därinne. Men det KÄNNS som att. Ja typ som att jag ser något så intensivt som det där jag nyss beskrev. Och jag vet att den personen gör det av fina skäl, och jag försöker fokusera på det. Men det gör så jävla ont. Så jag drar upp mungiporna, inte det minsta övertygande, och så tittar jag bort och rynkar pannan.
Så gör jag med människor jag inte vill fejka framför.
Vad lockar jag då till mig egentligen? När
Det där
Är mitt ickefejkarjag. Det gör ju ont. Undrar vad det beror på. Kanske depression eller något hahahhahahhavahahha