Utkast: Sep. 13, 2017

Kommentera
jag går in i mig själv, hallå jag är ju kräfta så det är ju legit jujuju

jag känner mig som trädet som faller i skogen och det kanske är fel metafor beroende på hur anal man är men jag tror mig behöva ett vittne för att vara säker på att det händer. eller att jag över huvud taget finns
men när jag ha ett vittne så slås jag av att det enda som
egentligen
händer för vittnet är det som händer med min kropp
så jag ljuuuuuuuuuuugeeeeeeerrrrrrrrrr
men min kropp och jag vet inte hur man slutar
sätt jag försökt sluta:
1. vara obehagligt ärlig enligt språkets regler
eller vad fan ska det "betyda", jo, ungefär följande kanske. jag har väl sagt saker jag känt gått emot det sociala flowet. jag har noll tillit till det sociala flowet
jag tror det kan vara en större poäng än en punkt i denna potentiella lista
jag har inte tillit till det sociala flowet, för det är den gemensamma nämnaren i så många scenarior som horrofyat mig hela livet.
dessutom - "enligt språkets regler". jävla blä. jag har lagt ord på tankar och känslor så länge jag kan minnas och jag har alltid gjort det med sån. desperation. för dom blir aldrig rätt. och jag har sett det som lösningen på mitt lidande. men jag har aldrig lyckats. lösa min kroniska desperation genom att hitta rätt ord. det blir alltid bara nästa siffra i en oändlig talföljd, så att säga, som att det är ett saying.
"världen kommer aldrig att låta mig va förns jag säger rätt sak"
så ba inser jag att jag är över den nivån jag trodde krävdes för att lösa detta, och världen är inte ens

deen är inte ens så
det är som att jag finslipat mina luftgitarrskills och nu sitter jag här som en stor dumbom

2.