jag ska ha ett a. jag blir förvånad om jag får f. samtidigt som jag känner att kursen i sin helhet var något jag snubblade över och aldrig riktigt upplevde som att jag nailade
fast jo

naej

idag känner jag att jag vill vara en sprudlande liten flickeperson som sprider glädje åt alla håll, svämmar över av genuin glädje och lycka. jag känner att det är dags, det är läge, det passar så bra denna dag. jag är klar med första kursen och jag hittade inte det svåra förns det var slut.
jag minns det som om det var igår varenda gång jag tappat en hel förmåga eller en hel fas av mitt liv ur minnet när det lyses med lampe över desse. eller kunskaper. dom kunskaper som jag litar på att jag har är sånna som jag inte kommer ihåg att jag kan, typ som att
jag tänkte dra exempel, vilket misstag.
ironi och sånt
jag känner att jag är säker på att
naej nu hamnar jag i filosoffasoner
jag kanske skulle välkomna allt jag är ofrivilligt, för det är ju trots allt det pålitliga i min karaktär. det kan ju faktiskt inte vara så att jag bara råkar vara en massa oacceptabla saker jag måste "mogna" min ur, det måste ju vara ett sånt där fall där man vet att mitt dåliga självförtroende eller sj'vl
ja allt det där, nått av det, jag bara gillar inte riktigt mig själv. och det måste ju vara det primära problemet. men hur kan det ens vara det? är det här en såndär sak man itne kan tänka sig fram till?

jag hade faktiskt en blast för mig själv idag för jag slogs av tanken att jag ju ska gilla det jag råkar va, eller liksom ägna mig åt det som den jag råkar va just nu vill ägna sig åt. jag behöver inte ranka och analysera alla mina infall och sen avfärda allt jag läst är "varningstecken" eller på olika sätt lite sämre saker att va. och så hade jag ju en blast. men. men. men. inga men. men fortfarande. m e n. men. men. problematiskt. läskigt. psykisk ohälsa. onda cirklar. björntjänster. jag vill viska i text "men hur vet jag vilken del av mig som ska vattnas och vilken som kan dö om den ignoreras" men att viska slår mig just nu inte hur jag kan göra.
jag måste gilla dethär. the road. the process. vägen, inte målet. men. menmenmenmenfårmanverkligenvasåhär. ja det får man. lugn bara lugn älskade vän. vi ska dricka kvällste och balansera på gränser för att överdosera valeriana och hoppas vi inte spyr. skämtosido så slog det mig inte förns i skrivande stund att mitt te också innehåller valeriana.
its not great under there, you have to like hair
its not great in here, you have to like anger and fear and ptsd
cirkel sluten igen och jag skrattar för mig själv åt oklar tanke. jag är lite förkyld och lite nervös, men det är ju the deal i made to get my brain back. vill man leva sitt eget liv måste man ju faktiskt göra det också. det är bara så mycket svårare i praktiken än i past amandas fantasi eller present amandas fantasi om vad future amanda kan fixa istället för mig för just present amanda är ju lite för skör för att hålla på och hålla på. nu ska vi dricka vårt te och kanske lägga tillbaka en av valerianerna i burken. men vilket program på netflix kommer läka min själ för kvällen? jag verkar tro att det är black swan men det finns ett litet alterego i mig som skrattar. men hon är så liten och hypotetisk och jag vet inte riktigt vem hon är. kbk
lovelove
gossipgirl

gulligull

Amanda tänker Kommentera
jag ska ha ett a. jag blir förvånad om jag får f. samtidigt som jag känner att kursen i sin helhet var något jag snubblade över och aldrig riktigt upplevde som att jag nailade
fast jo

naej

idag känner jag att jag vill vara en sprudlande liten flickeperson som sprider glädje åt alla håll, svämmar över av genuin glädje och lycka. jag känner att det är dags, det är läge, det passar så bra denna dag. jag är klar med första kursen och jag hittade inte det svåra förns det var slut.
jag minns det som om det var igår varenda gång jag tappat en hel förmåga eller en hel fas av mitt liv ur minnet när det lyses med lampe över desse. eller kunskaper. dom kunskaper som jag litar på att jag har är sånna som jag inte kommer ihåg att jag kan, typ som att
jag tänkte dra exempel, vilket misstag.
ironi och sånt
jag känner att jag är säker på att
naej nu hamnar jag i filosoffasoner
jag kanske skulle välkomna allt jag är ofrivilligt, för det är ju trots allt det pålitliga i min karaktär. det kan ju faktiskt inte vara så att jag bara råkar vara en massa oacceptabla saker jag måste "mogna" min ur, det måste ju vara ett sånt där fall där man vet att mitt dåliga självförtroende eller sj'vl
ja allt det där, nått av det, jag bara gillar inte riktigt mig själv. och det måste ju vara det primära problemet. men hur kan det ens vara det? är det här en såndär sak man itne kan tänka sig fram till?

jag hade faktiskt en blast för mig själv idag för jag slogs av tanken att jag ju ska gilla det jag råkar va, eller liksom ägna mig åt det som den jag råkar va just nu vill ägna sig åt. jag behöver inte ranka och analysera alla mina infall och sen avfärda allt jag läst är "varningstecken" eller på olika sätt lite sämre saker att va. och så hade jag ju en blast. men. men. men. inga men. men fortfarande. m e n. men. men. problematiskt. läskigt. psykisk ohälsa. onda cirklar. björntjänster. jag vill viska i text "men hur vet jag vilken del av mig som ska vattnas och vilken som kan dö om den ignoreras" men att viska slår mig just nu inte hur jag kan göra.
jag måste gilla dethär. the road. the process. vägen, inte målet. men. menmenmenmenfårmanverkligenvasåhär. ja det får man. lugn bara lugn älskade vän. vi ska dricka kvällste och balansera på gränser för att överdosera valeriana och hoppas vi inte spyr. skämtosido så slog det mig inte förns i skrivande stund att mitt te också innehåller valeriana.
its not great under there, you have to like hair
its not great in here, you have to like anger and fear and ptsd
cirkel sluten igen och jag skrattar för mig själv åt oklar tanke. jag är lite förkyld och lite nervös, men det är ju the deal i made to get my brain back. vill man leva sitt eget liv måste man ju faktiskt göra det också. det är bara så mycket svårare i praktiken än i past amandas fantasi eller present amandas fantasi om vad future amanda kan fixa istället för mig för just present amanda är ju lite för skör för att hålla på och hålla på. nu ska vi dricka vårt te och kanske lägga tillbaka en av valerianerna i burken. men vilket program på netflix kommer läka min själ för kvällen? jag verkar tro att det är black swan men det finns ett litet alterego i mig som skrattar. men hon är så liten och hypotetisk och jag vet inte riktigt vem hon är. kbk
lovelove
gossipgirl
jag brukade ta min medicin till frukosten, som förövrigt var helt enorm, eftersom det var det enda målet på dagen som inte gjorde fysiskt ont att få i sig, biverkningar be cray u know.
jag hade en två timmar lång frukostrutin där det tog mig en timme att laga den, sen åt jag den i en timme framför ett eller två avsnitt av någon serie. tills medicinen kickade in och jag magiskt fick ett kemiskt lyckorus och lite kli i benen.
ingen medicin - inget kli - inget resa sig ur soffan förns tillräckligt lång tid gått för nästa mål mat för dagen
hur som haver
innan medicinen kickade in upplevde jag what ever grej på tvn som så levande att jag inte hade något som helst behov av att leva själv. totalt fokus, djupdyk, hela känslospektaklet spektrumet, tankeställare. ungefär en halvtimme efter att man tagit pillret börjar man känna sig lite mer........ man byter plötsligt ställning. man märker att
fan det där var ju inte så skönt för benen
sen börjar man lägga märke till att
det där var kanske inte den bästa skådespelarinsatsen
och lite halvlångsamt (egentligen inte alls långsamt, kanske på två minuter) slutar tvn vara levande. det är bara männsikor som spelar teater framför kamera och den som inte pratar just då kommer att variera lite väl mycket i pose när kamera byts osv. jag började skämmas över vad jag tittade på, för min egen skull, för deras skull. jag slutade tycka att det var bra.
jag slutade också tycka min bästis var rolig
jag fick bättre bollsinne och balans
jag slutade ha mystiska blåmärken, som jag haft så mycket av att jag mest trodde att mina ben såg ut så
tiden gick långsamt och snabbt samtidigt
jag kunde äntligen
äntligen
äntligen bli uttråkad av att inte G Ö R A något.
mitt inre liv dog
och mina tankar (ord) blev sjukt lätthörda, lättlästa, lättolkade.
alla andra sjönk i mina ögon
och via den vägen höjdes jag själv
relativt
alltså
jag blev välfungerande
jag skulle vilja kalla det "död"
jag blev död
meningslös
MEN FULL AV KOMPETENS
en sån där man kan använda
samarbeta med
ligga med
socialt kompetent
pålitlig
punktlig
are
punktligare
smartare
charmigare
harder better faster stronger
som en sån där plasttjej i mean girls
så kändes det
det var helt fantastiskt
för en desperat och olycklig 15årig kvinna tjej
jag kunde bli vad jag ville
jag blev vad en desperat och olycklig 15årig tjej vill va
och DET
var ett skämt
är ett skämt
det är sant
men sånt jag skrattar bittert åt när jag känner mig som en slafsig pirat vid namn rumphuggarn
jag slutade uppskatta konst när jag fick medicin
jag slutade dreama och jag började bea sånt som 15åriga tjejer matas med att man ska va
jag var så ensam att jag socialiserade genom andra människor, som typ. jag har en specifik bild i mitt huvud men jag vet inga referenspunkter för HÄR has inga adhdmediciner
men alltså GENOM
genom dom
inte med dom
genom dom
via dom
jag slängde in något, fick ut något, analyserade
jag såg dom inte
mer än som
en formel
intressant och spännande formel
för all genuin känsla var borta
jag blir arg när jag förväntas ha genuin känsla
för den tycks då aldrig tagit mig någon annan stans än till love town och sen being put down town 
jag vet ingenting om fängelser
 

evolutionäääääääär

Amanda tänker Kommentera
jag brukade ta min medicin till frukosten, som förövrigt var helt enorm, eftersom det var det enda målet på dagen som inte gjorde fysiskt ont att få i sig, biverkningar be cray u know.
jag hade en två timmar lång frukostrutin där det tog mig en timme att laga den, sen åt jag den i en timme framför ett eller två avsnitt av någon serie. tills medicinen kickade in och jag magiskt fick ett kemiskt lyckorus och lite kli i benen.
ingen medicin - inget kli - inget resa sig ur soffan förns tillräckligt lång tid gått för nästa mål mat för dagen
hur som haver
innan medicinen kickade in upplevde jag what ever grej på tvn som så levande att jag inte hade något som helst behov av att leva själv. totalt fokus, djupdyk, hela känslospektaklet spektrumet, tankeställare. ungefär en halvtimme efter att man tagit pillret börjar man känna sig lite mer........ man byter plötsligt ställning. man märker att
fan det där var ju inte så skönt för benen
sen börjar man lägga märke till att
det där var kanske inte den bästa skådespelarinsatsen
och lite halvlångsamt (egentligen inte alls långsamt, kanske på två minuter) slutar tvn vara levande. det är bara männsikor som spelar teater framför kamera och den som inte pratar just då kommer att variera lite väl mycket i pose när kamera byts osv. jag började skämmas över vad jag tittade på, för min egen skull, för deras skull. jag slutade tycka att det var bra.
jag slutade också tycka min bästis var rolig
jag fick bättre bollsinne och balans
jag slutade ha mystiska blåmärken, som jag haft så mycket av att jag mest trodde att mina ben såg ut så
tiden gick långsamt och snabbt samtidigt
jag kunde äntligen
äntligen
äntligen bli uttråkad av att inte G Ö R A något.
mitt inre liv dog
och mina tankar (ord) blev sjukt lätthörda, lättlästa, lättolkade.
alla andra sjönk i mina ögon
och via den vägen höjdes jag själv
relativt
alltså
jag blev välfungerande
jag skulle vilja kalla det "död"
jag blev död
meningslös
MEN FULL AV KOMPETENS
en sån där man kan använda
samarbeta med
ligga med
socialt kompetent
pålitlig
punktlig
are
punktligare
smartare
charmigare
harder better faster stronger
som en sån där plasttjej i mean girls
så kändes det
det var helt fantastiskt
för en desperat och olycklig 15årig kvinna tjej
jag kunde bli vad jag ville
jag blev vad en desperat och olycklig 15årig tjej vill va
och DET
var ett skämt
är ett skämt
det är sant
men sånt jag skrattar bittert åt när jag känner mig som en slafsig pirat vid namn rumphuggarn
jag slutade uppskatta konst när jag fick medicin
jag slutade dreama och jag började bea sånt som 15åriga tjejer matas med att man ska va
jag var så ensam att jag socialiserade genom andra människor, som typ. jag har en specifik bild i mitt huvud men jag vet inga referenspunkter för HÄR has inga adhdmediciner
men alltså GENOM
genom dom
inte med dom
genom dom
via dom
jag slängde in något, fick ut något, analyserade
jag såg dom inte
mer än som
en formel
intressant och spännande formel
för all genuin känsla var borta
jag blir arg när jag förväntas ha genuin känsla
för den tycks då aldrig tagit mig någon annan stans än till love town och sen being put down town 
jag vet ingenting om fängelser
 
Refrängen är precis känslan av helgen när man inte tar den (för att liksom äta upp sig och vila innan)
Vardagarna när man tar den, det är verserna. Verserna är det alteregot som liksom poppar upp när man är på LAS medz. Som pratar med en, som är refrängen.
Jag är refrängen nu så jag har svårt med the red tread

Clint Eastwood adhdmedicin

Amanda tänker Kommentera
Refrängen är precis känslan av helgen när man inte tar den (för att liksom äta upp sig och vila innan)
Vardagarna när man tar den, det är verserna. Verserna är det alteregot som liksom poppar upp när man är på LAS medz. Som pratar med en, som är refrängen.
Jag är refrängen nu så jag har svårt med the red tread