Va

Kommentera
Jag trodde att folk försökte äckla mig med flit. Inser jag nu. Folk som bara äcklade mig litegrann genom att enligt mig hela tiden missa poänger och aktivt bry sig om saker ej förtjänta av att brys om, dom blev (...blir*) jag arg på. Som får mig att känna mig ensam. Och dom får mig att känna hopplöshet. Så dom blir jag arg på. Jag trodde (tror*) dom ”kunde skärpa sig” och att dom ”egentligen visste” att dom fokuserade på fel saker och lade a mockery of being a person. Jag har spenderat skamligt mycket tid och energi på att hitta deras motiv till detta.
Sen finns det en annan variant. Som gör mig så obekväm att jag känner mig förstådd. Eftersom jag haft den där utgångspunkten att alla egentligen förstår och därför delar min världsbild, så verkar det för mig som att dom just ägnar sig åt samma beteende som som banalare typerna, men trycker på rätt punkter. Dom som får mig att känna att ”det är inte roligt längre” eller ”hur visste hen att detta skulle få mig att vilja dö”. Det är dom jag känt gemenskap med, för att dom ”förstår”.
Det är ganska lustigt att jag har utgångspunkten att folk i regel försöker äckla mig med flit. Det kommer jag fundera över, men inte nu.
Eftersom dom lyckas så väl med att döda minska livsgnista hos mig, så måste dom ju verkligen på detaljnivå ha samma världsbild som jag, ALTERNATIVT kunna läsa mig som en öppen bok. Och jag vill ju så gärna blir läst som en öppen bok, dont we all. ”Tell me who i am, you som clearly sitter on all the answers.”
Sen har jag liksom landat i denna tolkning, och gått vidare i hur jag ska få detta ondskefulla geni på min sida, eftersom den vet sanningen.
När jag var liten låg jag sömnlös om nätterna tills jag kom fram till att jag måste ”gifta mig med charlatan”, alltså gubben med det gröna håret i ”Snögubbens magiska resa”, som jag tittade på i en loop.
Why did that monster want to turn toys into Urk so badly?
Tänkte jag på barnsvenska och kollade om filmen igen. Kom aldrig fram till varför, bestämde mig för att jag hellre är djävulens högra hand än ivägen för hen.
Något annat jag tänkte på idag var att knark är lite som att skära bort the middle man ur sitt liv. Perfekt för introverta dom ändå vill liksom. Känna allt man känner som extrovert. Exakt nu vill jag få mitt liv som introvert att fungera. Acceptera att jag är introvert igen och helt enkelt gömma mig mer helhjärtat för folk och sluta inbilla mig att jag kan fortsätta leva som jag gjorde som extrovert. Asså medicin vs no medicin. Det kanske är svaret. Jag kanske inte behöver medicinera om jag bara återgår till att vara den där snigeln i sitt skal. To be fair så var jag suicidal när jag var introvert.... men det kanske också bara berodde på att jag trodde att jag behövde pull off ett extrovert liv.
Mycket teorier, baserade på väldigt få av andras teorier.
Men jag märkte idag när jag åkte kollektivtrafik. Massa nya detaljer som jag inte lagt märke till på detta sätt sen min introverta tid. Saker bara skrek åt mig, som jag annars skulle varit tvungen att leta efter. Jag tänker att som extrovert blir man helt inne i människors typ avsiktliga kommunikation med en, och man tar den vägen. Genom deras fokus. Ja! Man är inte rädd för att bli sedd av dom så man ställer sig helt synlig framför som och ställer frågor och lyssnar på svararen och blir inte direkt påverkad av när personen pendlar mellan alla sina olika tolkningar av en. Då blir det enkelt så.
Men när man är rädd att bli sedd så gör man inte så. Jag kommer ihåg hur jag alltid kände mg som en uggla med tefatsögon som tog in precis allt och sen försökte sålla ut det ”relevanta” aka det dom extroverta la märke till och trodde va det enda dom sagt åt mig, för att kunna svara dom. När jag svarar på andra saker får jag det där fokuset som gör mig så obekväm.
Men det är så jävla underbart på något sätt. När man befinner sig på sina safe-spaces är det bara fantastiskt. Man är lite som en helt exposed, darrande, svullen klitta. Under rätt omständigheter är det to die for. Under fel är det fan det värsta en kan va.
Världens lösning på att jag är en såndär klitta i en horribel värld, är att bedöva klittan. Visst, då kan den fortsätta misshandlas utan att det blir hemskt, men det är inte heller längre en källa till orgasmer och
MORE JÄVLA IMPORTANTLY
”förspel”(/fucking sex, varför kallar vi det fucking ”förspel”, som att det inte kan va huvudrätten?!?!) aka det bästa som finns. Med med rätt crowd och miljö. Med kärlek och tillit och tid och sånt.
Och the middleman menar jag är en annan person. Med knark kan du känna underbara saker utan underbara orsaker.
Och tydligen är världen inte underbar och den tänker heller inte bli det any time soon, så vi bedövar klittorna (men förbjuder självmedicinering lol)