infoga bild

Kommentera
jag tappar kopplingen till min kropp när jag blir stressad. när jag tittar på andra som är stressade så ser det ut som att det är det som händer dom också. när man plötsligt är helt stilla med uppspärrade ögon för att tankarna rusar och man itne får tag i någon av dom tillräckligt länge för att ens kropp ska göra som den säger. det är då jag blir apatisk. eller det är en variant av när jag blir apatisk.
det är det jag är rädd för. och att jag är rädd blir en självuppfyllande profetia. och det gör mig också rädd. just nu är jag ganska långt ner i detta och det är därför jag kan göra ca inget. jag vaknar, låtsas sova tills jag somnar om och vaknar och låtsas sova igen. ibland krystar jag vidare i drömmarna jag drömt tills det är för långa pauser i mitt hittepå och jag avbryts av "vem fan försöker jag lura, detta är itne drömmar". då öppnar jag ögonen och det är som att mitt synfält inte vill fyllas av något annat än ögonlocken pga vad det än fylls av kör på mig som en lastbil på motorväg. av ångest. jag blinkar och vrider mig. försöker somna om igen. tills kroppen gör ont av att ligga ner. tills jag förbrukat alla liggpositioner. eller tills jag riskerar att kissa på mig.
jag går upp och huvudet känns enorm. e. normt. hah. det är som att jag har på mig moppehjälm
mvh
fina referenser
.
jag tänker typ
var ska jag nu vara?
och försöker stå still tills jag kommer på var jag kan parkera mig. tankarna sworlar. och jag bestämmer mig för att jag måste göra en röresle för att
detta är ju löjligt
varför går alla händelser förbi i räserfart utan att det händer i köttvärlden
det är klart jag känner mig missförstådd när min köttkropp inte reflekterar mina tankar
det är klart jag är malplacerad när det är min köttkropp som måste placeras där mina tankar hör hemma
kropp, gör, någ, ot, gör något då
så brukar det leda till att jag lyfter en arm och flåsar ett hånskratt åt vilket antiklimax det är i förhållande till allt jag vill och tänker och känner. så sänker jag långsamt armen igen eftersom snabba handlingar gör mig illamående. detta utspelar såklart efter att jag kissat vilket är bland det bästa jag vet. det bara känns ju helst underbart. det händer regelbundet och man behöver itne göra något alls för att förtjäna det. fantastiskt. depressed peoples hobbies.
detta är det dåliga med att vara utan mediciner. jag har ett stort glapp mellan mig och min kropp. glappet blir mindre ju mer jag använder min kropp utan att känna mig iakttagen. men jag känner mig. alltid. iakttagen. när jag gjort något utan att känna mig iakttagen i någon sekund så slår det mig alltid att
NU HÄNDER DET BRA AMANDA VI ÄR FRIA DET ÄR SÅHÄR MAN GÖR FORTSÄTT EXAKT SÅHÄR HUR GJORDE MAN NUDÅ
och så vips är prestationsångesten tillbaka och jag börjar härma min tanke om mig själv som hälsosam innan det äcklar mig för mycket och jag. äter något. eller letar upp något på det där internet som ger mig en känsla som inte är vald. det avbryter ju den här känslan av att vara avskuren från sitt rymdskepp och väntande på att dö vilse i rymden. det får heller itne vara vilken käsnla som helst, såklart. det som verkligen är all that är dejtlife.
nu ska jag svara på det där jag ska ha svarat på inför imorgon. nu pressure men orden du väljer för att beskriva din hjärnkarusell nu är det "experterna" kommer att basera sin bedömning av dig på. och hjälpen du ska få. välj rätt tanketåg nu.
slappna av
va dig själv