jag tappar kopplingen till min kropp när jag blir stressad. när jag tittar på andra som är stressade så ser det ut som att det är det som händer dom också. när man plötsligt är helt stilla med uppspärrade ögon för att tankarna rusar och man itne får tag i någon av dom tillräckligt länge för att ens kropp ska göra som den säger. det är då jag blir apatisk. eller det är en variant av när jag blir apatisk.
det är det jag är rädd för. och att jag är rädd blir en självuppfyllande profetia. och det gör mig också rädd. just nu är jag ganska långt ner i detta och det är därför jag kan göra ca inget. jag vaknar, låtsas sova tills jag somnar om och vaknar och låtsas sova igen. ibland krystar jag vidare i drömmarna jag drömt tills det är för långa pauser i mitt hittepå och jag avbryts av "vem fan försöker jag lura, detta är itne drömmar". då öppnar jag ögonen och det är som att mitt synfält inte vill fyllas av något annat än ögonlocken pga vad det än fylls av kör på mig som en lastbil på motorväg. av ångest. jag blinkar och vrider mig. försöker somna om igen. tills kroppen gör ont av att ligga ner. tills jag förbrukat alla liggpositioner. eller tills jag riskerar att kissa på mig.
jag går upp och huvudet känns enorm. e. normt. hah. det är som att jag har på mig moppehjälm
mvh
fina referenser
.
jag tänker typ
var ska jag nu vara?
och försöker stå still tills jag kommer på var jag kan parkera mig. tankarna sworlar. och jag bestämmer mig för att jag måste göra en röresle för att
detta är ju löjligt
varför går alla händelser förbi i räserfart utan att det händer i köttvärlden
det är klart jag känner mig missförstådd när min köttkropp inte reflekterar mina tankar
det är klart jag är malplacerad när det är min köttkropp som måste placeras där mina tankar hör hemma
kropp, gör, någ, ot, gör något då
så brukar det leda till att jag lyfter en arm och flåsar ett hånskratt åt vilket antiklimax det är i förhållande till allt jag vill och tänker och känner. så sänker jag långsamt armen igen eftersom snabba handlingar gör mig illamående. detta utspelar såklart efter att jag kissat vilket är bland det bästa jag vet. det bara känns ju helst underbart. det händer regelbundet och man behöver itne göra något alls för att förtjäna det. fantastiskt. depressed peoples hobbies.
detta är det dåliga med att vara utan mediciner. jag har ett stort glapp mellan mig och min kropp. glappet blir mindre ju mer jag använder min kropp utan att känna mig iakttagen. men jag känner mig. alltid. iakttagen. när jag gjort något utan att känna mig iakttagen i någon sekund så slår det mig alltid att
NU HÄNDER DET BRA AMANDA VI ÄR FRIA DET ÄR SÅHÄR MAN GÖR FORTSÄTT EXAKT SÅHÄR HUR GJORDE MAN NUDÅ
och så vips är prestationsångesten tillbaka och jag börjar härma min tanke om mig själv som hälsosam innan det äcklar mig för mycket och jag. äter något. eller letar upp något på det där internet som ger mig en känsla som inte är vald. det avbryter ju den här känslan av att vara avskuren från sitt rymdskepp och väntande på att dö vilse i rymden. det får heller itne vara vilken käsnla som helst, såklart. det som verkligen är all that är dejtlife.
nu ska jag svara på det där jag ska ha svarat på inför imorgon. nu pressure men orden du väljer för att beskriva din hjärnkarusell nu är det "experterna" kommer att basera sin bedömning av dig på. och hjälpen du ska få. välj rätt tanketåg nu.
slappna av
va dig själv

infoga bild

Amanda tänker Kommentera
jag tappar kopplingen till min kropp när jag blir stressad. när jag tittar på andra som är stressade så ser det ut som att det är det som händer dom också. när man plötsligt är helt stilla med uppspärrade ögon för att tankarna rusar och man itne får tag i någon av dom tillräckligt länge för att ens kropp ska göra som den säger. det är då jag blir apatisk. eller det är en variant av när jag blir apatisk.
det är det jag är rädd för. och att jag är rädd blir en självuppfyllande profetia. och det gör mig också rädd. just nu är jag ganska långt ner i detta och det är därför jag kan göra ca inget. jag vaknar, låtsas sova tills jag somnar om och vaknar och låtsas sova igen. ibland krystar jag vidare i drömmarna jag drömt tills det är för långa pauser i mitt hittepå och jag avbryts av "vem fan försöker jag lura, detta är itne drömmar". då öppnar jag ögonen och det är som att mitt synfält inte vill fyllas av något annat än ögonlocken pga vad det än fylls av kör på mig som en lastbil på motorväg. av ångest. jag blinkar och vrider mig. försöker somna om igen. tills kroppen gör ont av att ligga ner. tills jag förbrukat alla liggpositioner. eller tills jag riskerar att kissa på mig.
jag går upp och huvudet känns enorm. e. normt. hah. det är som att jag har på mig moppehjälm
mvh
fina referenser
.
jag tänker typ
var ska jag nu vara?
och försöker stå still tills jag kommer på var jag kan parkera mig. tankarna sworlar. och jag bestämmer mig för att jag måste göra en röresle för att
detta är ju löjligt
varför går alla händelser förbi i räserfart utan att det händer i köttvärlden
det är klart jag känner mig missförstådd när min köttkropp inte reflekterar mina tankar
det är klart jag är malplacerad när det är min köttkropp som måste placeras där mina tankar hör hemma
kropp, gör, någ, ot, gör något då
så brukar det leda till att jag lyfter en arm och flåsar ett hånskratt åt vilket antiklimax det är i förhållande till allt jag vill och tänker och känner. så sänker jag långsamt armen igen eftersom snabba handlingar gör mig illamående. detta utspelar såklart efter att jag kissat vilket är bland det bästa jag vet. det bara känns ju helst underbart. det händer regelbundet och man behöver itne göra något alls för att förtjäna det. fantastiskt. depressed peoples hobbies.
detta är det dåliga med att vara utan mediciner. jag har ett stort glapp mellan mig och min kropp. glappet blir mindre ju mer jag använder min kropp utan att känna mig iakttagen. men jag känner mig. alltid. iakttagen. när jag gjort något utan att känna mig iakttagen i någon sekund så slår det mig alltid att
NU HÄNDER DET BRA AMANDA VI ÄR FRIA DET ÄR SÅHÄR MAN GÖR FORTSÄTT EXAKT SÅHÄR HUR GJORDE MAN NUDÅ
och så vips är prestationsångesten tillbaka och jag börjar härma min tanke om mig själv som hälsosam innan det äcklar mig för mycket och jag. äter något. eller letar upp något på det där internet som ger mig en känsla som inte är vald. det avbryter ju den här känslan av att vara avskuren från sitt rymdskepp och väntande på att dö vilse i rymden. det får heller itne vara vilken käsnla som helst, såklart. det som verkligen är all that är dejtlife.
nu ska jag svara på det där jag ska ha svarat på inför imorgon. nu pressure men orden du väljer för att beskriva din hjärnkarusell nu är det "experterna" kommer att basera sin bedömning av dig på. och hjälpen du ska få. välj rätt tanketåg nu.
slappna av
va dig själv
Jag trodde att folk försökte äckla mig med flit. Inser jag nu. Folk som bara äcklade mig litegrann genom att enligt mig hela tiden missa poänger och aktivt bry sig om saker ej förtjänta av att brys om, dom blev (...blir*) jag arg på. Som får mig att känna mig ensam. Och dom får mig att känna hopplöshet. Så dom blir jag arg på. Jag trodde (tror*) dom ”kunde skärpa sig” och att dom ”egentligen visste” att dom fokuserade på fel saker och lade a mockery of being a person. Jag har spenderat skamligt mycket tid och energi på att hitta deras motiv till detta.
Sen finns det en annan variant. Som gör mig så obekväm att jag känner mig förstådd. Eftersom jag haft den där utgångspunkten att alla egentligen förstår och därför delar min världsbild, så verkar det för mig som att dom just ägnar sig åt samma beteende som som banalare typerna, men trycker på rätt punkter. Dom som får mig att känna att ”det är inte roligt längre” eller ”hur visste hen att detta skulle få mig att vilja dö”. Det är dom jag känt gemenskap med, för att dom ”förstår”.
Det är ganska lustigt att jag har utgångspunkten att folk i regel försöker äckla mig med flit. Det kommer jag fundera över, men inte nu.
Eftersom dom lyckas så väl med att döda minska livsgnista hos mig, så måste dom ju verkligen på detaljnivå ha samma världsbild som jag, ALTERNATIVT kunna läsa mig som en öppen bok. Och jag vill ju så gärna blir läst som en öppen bok, dont we all. ”Tell me who i am, you som clearly sitter on all the answers.”
Sen har jag liksom landat i denna tolkning, och gått vidare i hur jag ska få detta ondskefulla geni på min sida, eftersom den vet sanningen.
När jag var liten låg jag sömnlös om nätterna tills jag kom fram till att jag måste ”gifta mig med charlatan”, alltså gubben med det gröna håret i ”Snögubbens magiska resa”, som jag tittade på i en loop.
Why did that monster want to turn toys into Urk so badly?
Tänkte jag på barnsvenska och kollade om filmen igen. Kom aldrig fram till varför, bestämde mig för att jag hellre är djävulens högra hand än ivägen för hen.
Något annat jag tänkte på idag var att knark är lite som att skära bort the middle man ur sitt liv. Perfekt för introverta dom ändå vill liksom. Känna allt man känner som extrovert. Exakt nu vill jag få mitt liv som introvert att fungera. Acceptera att jag är introvert igen och helt enkelt gömma mig mer helhjärtat för folk och sluta inbilla mig att jag kan fortsätta leva som jag gjorde som extrovert. Asså medicin vs no medicin. Det kanske är svaret. Jag kanske inte behöver medicinera om jag bara återgår till att vara den där snigeln i sitt skal. To be fair så var jag suicidal när jag var introvert.... men det kanske också bara berodde på att jag trodde att jag behövde pull off ett extrovert liv.
Mycket teorier, baserade på väldigt få av andras teorier.
Men jag märkte idag när jag åkte kollektivtrafik. Massa nya detaljer som jag inte lagt märke till på detta sätt sen min introverta tid. Saker bara skrek åt mig, som jag annars skulle varit tvungen att leta efter. Jag tänker att som extrovert blir man helt inne i människors typ avsiktliga kommunikation med en, och man tar den vägen. Genom deras fokus. Ja! Man är inte rädd för att bli sedd av dom så man ställer sig helt synlig framför som och ställer frågor och lyssnar på svararen och blir inte direkt påverkad av när personen pendlar mellan alla sina olika tolkningar av en. Då blir det enkelt så.
Men när man är rädd att bli sedd så gör man inte så. Jag kommer ihåg hur jag alltid kände mg som en uggla med tefatsögon som tog in precis allt och sen försökte sålla ut det ”relevanta” aka det dom extroverta la märke till och trodde va det enda dom sagt åt mig, för att kunna svara dom. När jag svarar på andra saker får jag det där fokuset som gör mig så obekväm.
Men det är så jävla underbart på något sätt. När man befinner sig på sina safe-spaces är det bara fantastiskt. Man är lite som en helt exposed, darrande, svullen klitta. Under rätt omständigheter är det to die for. Under fel är det fan det värsta en kan va.
Världens lösning på att jag är en såndär klitta i en horribel värld, är att bedöva klittan. Visst, då kan den fortsätta misshandlas utan att det blir hemskt, men det är inte heller längre en källa till orgasmer och
MORE JÄVLA IMPORTANTLY
”förspel”(/fucking sex, varför kallar vi det fucking ”förspel”, som att det inte kan va huvudrätten?!?!) aka det bästa som finns. Med med rätt crowd och miljö. Med kärlek och tillit och tid och sånt.
Och the middleman menar jag är en annan person. Med knark kan du känna underbara saker utan underbara orsaker.
Och tydligen är världen inte underbar och den tänker heller inte bli det any time soon, så vi bedövar klittorna (men förbjuder självmedicinering lol)

Va

Amanda tänker Kommentera
Jag trodde att folk försökte äckla mig med flit. Inser jag nu. Folk som bara äcklade mig litegrann genom att enligt mig hela tiden missa poänger och aktivt bry sig om saker ej förtjänta av att brys om, dom blev (...blir*) jag arg på. Som får mig att känna mig ensam. Och dom får mig att känna hopplöshet. Så dom blir jag arg på. Jag trodde (tror*) dom ”kunde skärpa sig” och att dom ”egentligen visste” att dom fokuserade på fel saker och lade a mockery of being a person. Jag har spenderat skamligt mycket tid och energi på att hitta deras motiv till detta.
Sen finns det en annan variant. Som gör mig så obekväm att jag känner mig förstådd. Eftersom jag haft den där utgångspunkten att alla egentligen förstår och därför delar min världsbild, så verkar det för mig som att dom just ägnar sig åt samma beteende som som banalare typerna, men trycker på rätt punkter. Dom som får mig att känna att ”det är inte roligt längre” eller ”hur visste hen att detta skulle få mig att vilja dö”. Det är dom jag känt gemenskap med, för att dom ”förstår”.
Det är ganska lustigt att jag har utgångspunkten att folk i regel försöker äckla mig med flit. Det kommer jag fundera över, men inte nu.
Eftersom dom lyckas så väl med att döda minska livsgnista hos mig, så måste dom ju verkligen på detaljnivå ha samma världsbild som jag, ALTERNATIVT kunna läsa mig som en öppen bok. Och jag vill ju så gärna blir läst som en öppen bok, dont we all. ”Tell me who i am, you som clearly sitter on all the answers.”
Sen har jag liksom landat i denna tolkning, och gått vidare i hur jag ska få detta ondskefulla geni på min sida, eftersom den vet sanningen.
När jag var liten låg jag sömnlös om nätterna tills jag kom fram till att jag måste ”gifta mig med charlatan”, alltså gubben med det gröna håret i ”Snögubbens magiska resa”, som jag tittade på i en loop.
Why did that monster want to turn toys into Urk so badly?
Tänkte jag på barnsvenska och kollade om filmen igen. Kom aldrig fram till varför, bestämde mig för att jag hellre är djävulens högra hand än ivägen för hen.
Något annat jag tänkte på idag var att knark är lite som att skära bort the middle man ur sitt liv. Perfekt för introverta dom ändå vill liksom. Känna allt man känner som extrovert. Exakt nu vill jag få mitt liv som introvert att fungera. Acceptera att jag är introvert igen och helt enkelt gömma mig mer helhjärtat för folk och sluta inbilla mig att jag kan fortsätta leva som jag gjorde som extrovert. Asså medicin vs no medicin. Det kanske är svaret. Jag kanske inte behöver medicinera om jag bara återgår till att vara den där snigeln i sitt skal. To be fair så var jag suicidal när jag var introvert.... men det kanske också bara berodde på att jag trodde att jag behövde pull off ett extrovert liv.
Mycket teorier, baserade på väldigt få av andras teorier.
Men jag märkte idag när jag åkte kollektivtrafik. Massa nya detaljer som jag inte lagt märke till på detta sätt sen min introverta tid. Saker bara skrek åt mig, som jag annars skulle varit tvungen att leta efter. Jag tänker att som extrovert blir man helt inne i människors typ avsiktliga kommunikation med en, och man tar den vägen. Genom deras fokus. Ja! Man är inte rädd för att bli sedd av dom så man ställer sig helt synlig framför som och ställer frågor och lyssnar på svararen och blir inte direkt påverkad av när personen pendlar mellan alla sina olika tolkningar av en. Då blir det enkelt så.
Men när man är rädd att bli sedd så gör man inte så. Jag kommer ihåg hur jag alltid kände mg som en uggla med tefatsögon som tog in precis allt och sen försökte sålla ut det ”relevanta” aka det dom extroverta la märke till och trodde va det enda dom sagt åt mig, för att kunna svara dom. När jag svarar på andra saker får jag det där fokuset som gör mig så obekväm.
Men det är så jävla underbart på något sätt. När man befinner sig på sina safe-spaces är det bara fantastiskt. Man är lite som en helt exposed, darrande, svullen klitta. Under rätt omständigheter är det to die for. Under fel är det fan det värsta en kan va.
Världens lösning på att jag är en såndär klitta i en horribel värld, är att bedöva klittan. Visst, då kan den fortsätta misshandlas utan att det blir hemskt, men det är inte heller längre en källa till orgasmer och
MORE JÄVLA IMPORTANTLY
”förspel”(/fucking sex, varför kallar vi det fucking ”förspel”, som att det inte kan va huvudrätten?!?!) aka det bästa som finns. Med med rätt crowd och miljö. Med kärlek och tillit och tid och sånt.
Och the middleman menar jag är en annan person. Med knark kan du känna underbara saker utan underbara orsaker.
Och tydligen är världen inte underbar och den tänker heller inte bli det any time soon, så vi bedövar klittorna (men förbjuder självmedicinering lol)
ditt sätt att ha sex var MED. på nå vis. en sån jävla egoist var du men på nå vänster var du väl undermedvetet en rätt hyvens snubbe. med ett medvetande som då gjorde precis allt i sin makt för att vara jävligt ohyvens. du hatade/varräddför kvinnor (would never erkänna dock ofc) men hade mycket ofrivillig empati. wannabe badboy sötis.
men jag minns det som om det var en dröm
när du gick ifrån att ha sex med mig till att ha sex typ at me. och jag var så jävla trött på dig att jag låg och övervägde att låta dig våldta mig. jag hade en färsk våldtäkt i erfarenheten och romantiserade hur illa jag tyckte om den mannen, trots att jag haft en fet crush på honom så länge jag kunnat minnas (fram till den där våldtäkten dåra lol). liksom
så effektivt sätt att komma över någon - låt grabben våldta dig så vill du duscha av dig huden och lobotomera dig sen
och istället för att distraheras av patetiska snubbfantasier står man plötsligt helt ensam där igen med sig själv och ett sprillans nytt trauma att ta itu med.
det är ju lite skönt att springa ifrån saker
men nu har jag ju en rejäl hög och en insikt om att hehe sånt där kan tydligen ta en livstid att komma över, om man ens någonsin göre. vilken jefla misskalkyl hörni. löl.
iaf.
jag orkar inte

nämen jag sa iaf till. tog beslutet (och det är ett fläsksvårt beslut, om du inte redan visste det av egen erfarenhet) att stoppa dig. så det blev svårare för mig att stöta dig ifrån mig rent känslomässigt, du är fortfarande top tio eftersom jag to this day inte ryser av äckel när du poppar upp i mitt huvud. men jag slapp en såndär
död fisk situation
där jag önskar att jag var en död fisk
och spelar rollen som du kan kalla död fisk
beroende av mognad
men alla vet vad det är
död fisk våld täkt en


död fisk våld täkt en

Amanda tänker Kommentera
ditt sätt att ha sex var MED. på nå vis. en sån jävla egoist var du men på nå vänster var du väl undermedvetet en rätt hyvens snubbe. med ett medvetande som då gjorde precis allt i sin makt för att vara jävligt ohyvens. du hatade/varräddför kvinnor (would never erkänna dock ofc) men hade mycket ofrivillig empati. wannabe badboy sötis.
men jag minns det som om det var en dröm
när du gick ifrån att ha sex med mig till att ha sex typ at me. och jag var så jävla trött på dig att jag låg och övervägde att låta dig våldta mig. jag hade en färsk våldtäkt i erfarenheten och romantiserade hur illa jag tyckte om den mannen, trots att jag haft en fet crush på honom så länge jag kunnat minnas (fram till den där våldtäkten dåra lol). liksom
så effektivt sätt att komma över någon - låt grabben våldta dig så vill du duscha av dig huden och lobotomera dig sen
och istället för att distraheras av patetiska snubbfantasier står man plötsligt helt ensam där igen med sig själv och ett sprillans nytt trauma att ta itu med.
det är ju lite skönt att springa ifrån saker
men nu har jag ju en rejäl hög och en insikt om att hehe sånt där kan tydligen ta en livstid att komma över, om man ens någonsin göre. vilken jefla misskalkyl hörni. löl.
iaf.
jag orkar inte

nämen jag sa iaf till. tog beslutet (och det är ett fläsksvårt beslut, om du inte redan visste det av egen erfarenhet) att stoppa dig. så det blev svårare för mig att stöta dig ifrån mig rent känslomässigt, du är fortfarande top tio eftersom jag to this day inte ryser av äckel när du poppar upp i mitt huvud. men jag slapp en såndär
död fisk situation
där jag önskar att jag var en död fisk
och spelar rollen som du kan kalla död fisk
beroende av mognad
men alla vet vad det är
död fisk våld täkt en