Nnnnnuuuuuuu är rätt mode

Kommentera
Jag önskar att det inte var så att jag hatade mig själv tillräckligt mycket för att lämna utrymme för tolkningen att jag skulle ha gillat när "du" rörde mig. Jag vill inte tala till det som rent språkligt uppfyller kriterier för att referera till som individ. Jag såg då aldrig en individ när jag betraktade vad det var. Jag såg en så simpel struktur av andras redan utspelade scenarior att jag inte kunde låta bli att dra i dom löst sittande trådarna "du" kallade personlighet. Extra frestande var det att dra i trådarna som uttryckligen sa att dom inte var sådana lättdragna trådar. Jag ville se hur djupt kaninhålet var. Som alltid. Tyvärr var din integritet inte befintligt nog att utgöra ett kaninhål så jag la år av min tid och fri tillgång till "dig" av MIN kropp, för att själv få fri tillgång till vad jag gav the benefit of the doubt. Jag misstänkte att "du" var precis så meningslös som jag med tiden upptäckte, men, benefit of the doubt tvingade mig att fortsätta våldta mig själv med din alltför villiga, vidriga klump celler you call your own kropp. För att sen ha gett för mycket till ingentinget, som tydligen ska ses som en helt egen person, för att vilja erkänna att det var just ett ingenting. Jag ville inte ha gjort allt det där. Det är det äckligaste jag har i min hjärna. Tillsammans med incestiösa mardrömmar är "du" det äckligaste som fortfarande våldsbor i min hjärna. Jag har alltid hatat dig. Jag kan bjuda på det erkännandet av dig som individ. Den du är, det du är, det hatar jag från djupet av mitt hjärta. Jag. Hatar. Dig. Så. Mycket. Jag hatar dig så mycket att det gör mig ful som människa. Jag hatar minnet av det jag gjorde så intensivt att jag ibland vill dö för att jag har så svårt att föreställa mig att "förlåta" något sådant. Hur kan jag förlåta en menlös struktur massa som tagit sin näring ur mitt hat för mig själv. Jag hatar den delen av mig själv så mycket att om jag kunde konkretisera det till en kroppsdel så skulle jag njuta av sensationen av att skära av mig den kroppsdelen med ett väldigt litet instrument. Kanske bara gröpa ur det och sen riva av det med mina fingrar. Att ha upplevt "dig", att skriva det här får mig att skratta varje gång jag ska ge "dig" en benämning, det vackra dom kommit ur det, är åtminstone att jag har oerhört lätt att förlåta och förstå andra riktigt vidriga människor. Sålänge dom inte varit just min förkroppsligade sämsta egenskap. Jag vet varför människor hatar och jag når ofta fram till rädda människor som dryper av hat. Tänk den där smutsiga anden i spirited away. Minns inte min analogi men jag såg spirited away häromdagen.
Mitt hat för särskilda högar med celler gör mig så fri i övrigt. Jag vet precis vad som alltid kan äckla mig mer än något jag någonsin kan uppleva. Och sålänge du aldrig någonsin får något som helst av mig, så känner jag mig lite renare