var var jag

Kommentera
det som hände, var att människor som var trygga nog att vara aktiva såg mig, som var avvaktande för jag ansåg mig helt inkompetent för att ens få existera, dom såg det och tyckte om det. och när jag inte ville vara det stora öppna infekterade såret som jag var, utan började göra en massa grejer, ovant just för att jag inte hade en aning om vad fan man skulle göra med sin kropp om ingen sa åt en vad man skulle göra, så försökte dom stoppa mig. dom sa att dom tyckte om mig, och dom gjorde det, dom tyckte om det jag var såpass mycket att dom spenderade sin tid med mig, sa att jag var speciell och att dom älskade mig. jag avvaktade fortfarande, jag hade ingen aning om vad som hände, jag försökte fortfarande bara upptäcka vad fan som helst som fick mig att vilja göra vad fan som helst. jag hade verkligen ingenting att gå på. jag bara stirrade och försökte greppa hur dom kunde säga "ja" till vissa saker och "nej" till andra saker, och skratta åt vissa saker och antyda att vissa saker var pinsamma, men för mig verkade det liksom vara helt motsägande och/eller ogrundat. jag var fan inte ens född än, och att det fanns människor som ville behållamig på det sättet, får mig att känna att dom vill att jag inte ska finnas. och att dom har mage att få sina känslor sårade av det jävla spöke som jag var då, är inte ens möjligt att det skulle kunna handla om något jag gjort. jag fanns inte. allt dom hade med mig, i vår "relation" var deras projektioner på min kropp. det. äcklar. mig. det är det som hände. att dom sen också hade sex med min döda kropp och trodde att det var ömsesidigt är ju liksom ett separat trauma för nutidsamanda som faktiskt har någon form av identitet, att bearbeta. sluta småle och tro att det finns något som helst romantiskt med mig. jag är en människa, och när jag var ett barn som litade på min omgivning utnyttjades jag av patriarkatet och att jag har börjat göra motstånd är nödvändigt. jag vet fortfarande inte vad fan jag håller på med, men efter en jävla massa år av destruktiv skit, som jag fått presenterat för mig av "pålitliga källor" som strategier för att må bra, så är jag jävligt misstänksam. rent av "paranoid" enligt omgivningen, vilket för den paranoida personen blir lustigt. jag kommer inte att ge människor chanser när dom inte förstår hur viktigt detta är. ni dödar mig av misstag och tycker er förtjäna mitt samtycke för det, bara för att ni "menar väl" när ni tittar på min utsida och vill använda den till det ena och det andra. jag tycker mer att ni bör dra åt helvete då jag hatar er från djupet av mitt hjärta. det är så lustigt tycker jag, dethär med när ni anklagar mig för saker. typ när ni blir arga på mig för att jag inte är som ni förväntat er. vad är det ens som händer då? vad fan ska jag kunna göra med sån information ens? liksom, det som händer, är att ni har en fördom mot mig, ni märker att ni hade fel, ni ser det som rimligt att försöka ändra på vem jag är istället för att inse vem jag är, ni tar till våld för att komma hit, ni känner er ensamma fast ni dödar alla eventuellt andra personligheter ni stöter på som ni inte redan kan fantisera ihop själva. ni känner er svikna när jag inte bidrar till vår relation fast ni gjort ert bästa för att döda allt med mig som varit eget. vad fan håller folk på med? och något jag är mer nyfiken på är, vad fan TROR ni att ni håller på med? tänker ni ens på det? eller går ni bara runt och tror att det finns någon som har facit och kommer att rätta er och ge er ett pris? är det isåfall för att det var något man gjorde på dagis och ni försöker regregera till 4årsåldern där någon annan tog ansvaret för att ni har så mycket ångest på grund av att er livsstil inte är anpassad efter hur era kroppar är utformade? uppfattar ni er som något annat än en struktur av massa på en viss plats som reagerar på sin omgivning? det gör inte jag och jag känner mig falskt anklagad för att sakna självkänsla. xoxo gossipfox