jarrå

Kommentera
Imorse insåg jag en såndär grej som när man kommer på det så ba "hur i helvete kan jag ha levt mitt liv på det sättet jag gjort och ändå inte kommit på detta förns dryga 23,5 året in?". Vilket stör mig lite. dock har jag ju kommit fram till ganska många gånger att det inte borde störa mig, men det gör ändå det. för när jag kommit på det så känns det verkligen som att jag upptäckt en stor röd boll i en annars totalt kritvit miljö, och att denna boll är ungefär en meter framför mig. juste, det är ju faktiskt så att, om vi ska fortsätta på metaforen, så står det saker ivägen. som också är vita.
Hur som helst
Någon som stått ivägen alltid har ju såklart varit dessa oskrivna regler. dessa jävla normer. just för att man bara plötsligt föds, är tvingad att lyssna på och lita på sin omgivning, härma den, osv. mitt problem blev dock att jag uppfattade regler som gick rakt emot varandra, så jag blev helt paralyserad av skräck, något jag hade ett uppehåll ifrån ett par månader när jag var 12, sen igen när jag var tyyyyyp 16 tror jag, och sen började göra aktivt motstånd mot för ett och ett halvt år sedan. den paralyserande skräcken kommer och går, beroende på om jag bor i en relativt balanserad kropp för stunden, eller inte. hur som helst, jag skördar en del frukter av att bara tvinga mig att göra grejer jag inte vågar ANNARS ÄR MAN BARA EN LITEN LORT va
aja, det var iaf det att jag är äcklad kanske 40% av varje dag. 30% på en bra dag (viktigt att poängtera att dessa siffror endast talar för amanda med medicin, amanda au natural är all over the place så hon får väl komma till tals en annan dag) (asså jag har bara adhd, dis isnt as juicy som du hade hoppats) (fast om jag typ mördar någon en dag så kanske samhället kommer på att jag after all ba hade någon superduperläskig diagnos just precis nu, men det är inte något jag kan ta hänsyn till)
jag tänker att jag släpper en tråd, tar tag i en ny och hoppas på det bästa då jag ogillar att kontrollera mig
när människor påminner mig om människor som överskattat mig och sen tagit sig friheten att försöka tvinga upp mig på deras jävla piedestal till vilket pris som helst (rent konkret oftast på min mentala och fysiska hälsa) så brukar jag bli äcklad. detta brukar av omgivning tolkas som att jag hyser någon form av romantisk känsla för denna äckeltriggare from the past varpå jag möts av ett snett leende och en romantisering av mitt passionerade hat. det är något som krypit in under mitt skinn och jag har väldigt ofta känt skam över att jag hatat människor så ohejdat. eller vafan vadå ohejdat, jag har ju gjort mitt bästa för att förtränga detta hat, eller åtminstone gömma det. och i och med att jag imorse kom på rent konkret vad det är som gör mig så arg så ska jag skriva det här och hoppas att det ger en sweet relief:

När jag var liten OJJÄVLAR NU HÄNDER DET såg jag på film att sånna som jag skulle bli när jag blev stor, var lika ömtåliga som jag var, och att dom alltid träffade starka, farliga människor jag inte kunde relatera till, som var lojala och snälla och bevisade att dom var annorlunda, fast kvinnorna då var mycket skeptiska och ledsna och trodde det värsta om männen. kvinnorna hade alltid fel, men trodde alltid in i det sista att männen var elaka och egoistiska och sadistiska. ibland var ju dock männen sadister, men då fanns det också alltid en annan man i samma film för att liksom balansera ut intrycket till "ah, så det finns några elakingar som man ska undvika, men resten är snälla".
så jag väntade med spänning på den stora dag jag skulle få snubbla över en såndär prins när jag minst anade det, som jag skulle vara skeptisk till, för det verkade vara så man gjorde, och avvisa honom, men han skulle inte sluta försöka få mig att ge honom en chans förns jag insåg min djupa kärlek för honom och så skulle vi ha kul tillsammans.
jag testade ju såklart denna teori, det var det perfekta att göra för en passiv paralyserad rädd person, för det passade ju min paranoida personligheten som handen i handsken

nejmen asså vafan hörni jag kanske ska försöka få fram detta i ett nytt inlägg, detta får vara mitt rensa-tankarna-lite-inlägg

jag är på jobbhet så jag tänker att jag återanvänder någon gammal favoritbild

äschdå det gick tydligen inte närman skriver sånt här "snabbinlägg". jag känner mig lite som jay i modern family just nu, när han har sin youtubekanal