hur som helst

Kommentera
det jag kom på var iaf följande gammal flamma på tal jag gör mitt äckelansikte alla ba "va? vad hände mellan er?" och jag har alltid jävligt svårt att förmedla "vad det var som hände", för jag vet ju inte exakt varför jag mår illa och önskar att den människan tar livet av sig som konsekvens av att till fullo förstått vilken känsla den framkallar hos en fellow människa, alltså mig. det kanske låter lite väl kraftfullt? nu kanske amanda tog i från tårna, mennejserru det är verkligen det som hjälper mig att somna dom nätter jag mår så illa av att det känns som att min hud är plast som kväver mig medan minnen av gamla kärlekshistorier går på repeat i mitt huvud. då brukar jag tända lampan, två timmar in i skiten eftersom det alltid tar typ så lång tid för mig att komma på vad jag tänker, och skriva hur jag känner. och något av de mer använda orden är ju då "äckel" i olika form, då jag tråkigt nog också äcklas av att upprepa mig själv. jag vill koppla dessa människor till innan jag upplevt något fysiskt våld från främlingar, och fantiserade om att uppleva det, för jag tänkte att något sådant skulle vara den enda rimliga orsaken till mina känslor. så jag went out looking for trouble för att jag ändå redan kände som människor gjorde i filmer efter våld, och ville rättfärdiga min känsla eftersom jag trodde det var förbjudet att känna som jag gjorde "utan anledning". Jag ville våldtas för att jag redan kände mig våldtagen och kunde inte förstå varför. när det äntligen hände var jag lättad något år. samtidigt som jag mådde illa av skammen över att jag visste om att jag var lättad. lustigt detdär, sjuuuuuka tankar man får när man är rädd för omgivningen. hur som helst, idag är jag ju ganska hysteriskt bitter över all sånhär skit, jag är fan helt förbluffad när jag tänker på det. så jag brukar skratta och hålla passionerade tal och gråta och duscha och skratta igen och identifiera mig med harley quinn även om jag egentligen vill vara jokern, men, duvet, patriarkatet. eeeeeeuuuummmmmmhursomhelst "vad hände egentligen?:o" den frågar blir ju som ett skämt. när jag hör den frågan så känner jag mig ensammast i världen för jag inser hur långt vi är ifrån att förstå varandra. att folk undrar varför jag inte känner mig neutral eller kanske rentav glad, som en mogen person, visar att dom lever i en helt annan värld än vad jag gör. eller att dom normer som tvingats på oss håller oss ifrån att ens kunna ställa rätt frågor till varandra. det är också en grej, jag har varit blyg i väldigt många sammanhang för att jag inte har hållit med om hur vi använder språket. det är ju fan löjligt. jag har liksom så oerhört många minnen som bara består av ett ansikte som pratar med mig, och det håller på så jävla länge, för jag har inte vänt bort blicken och kollat på något annat. och den har sett lite sådär osäk och lite förvånad och väntande och försiktig och frustrerad ut. och när omständigheter förändrats så mitt perspektiv på dessa minnen ändrats, så har jag ju förstått att jag verkligen suttit och stirrat på folk som en psykopat. jag har väntat på information, för jag har inte tyckt att jag har fått någon. jag har inte förstått vad det är jag ska följa för riktlinjer just för att jag har alternativ som är direkt motsägande och jag har blivit så obekväm när omgivningen motarbetat mig. så jag har inte gjort något alls, utom att bara stirra på folk som gör saker och undrat vad det är dom vet som jag inte vet just i och med att dom gör saker. vilket är hur jag kom att älska män och hata kvinnor ett tag, och så säker var jag på den känslan att jag vågade berätta det för min omgivning, det är det äckligaste. i den åsikten fick jag inte motstånd, jag blev snarare bekräftad.