det som hände, var att människor som var trygga nog att vara aktiva såg mig, som var avvaktande för jag ansåg mig helt inkompetent för att ens få existera, dom såg det och tyckte om det. och när jag inte ville vara det stora öppna infekterade såret som jag var, utan började göra en massa grejer, ovant just för att jag inte hade en aning om vad fan man skulle göra med sin kropp om ingen sa åt en vad man skulle göra, så försökte dom stoppa mig. dom sa att dom tyckte om mig, och dom gjorde det, dom tyckte om det jag var såpass mycket att dom spenderade sin tid med mig, sa att jag var speciell och att dom älskade mig. jag avvaktade fortfarande, jag hade ingen aning om vad som hände, jag försökte fortfarande bara upptäcka vad fan som helst som fick mig att vilja göra vad fan som helst. jag hade verkligen ingenting att gå på. jag bara stirrade och försökte greppa hur dom kunde säga "ja" till vissa saker och "nej" till andra saker, och skratta åt vissa saker och antyda att vissa saker var pinsamma, men för mig verkade det liksom vara helt motsägande och/eller ogrundat. jag var fan inte ens född än, och att det fanns människor som ville behållamig på det sättet, får mig att känna att dom vill att jag inte ska finnas. och att dom har mage att få sina känslor sårade av det jävla spöke som jag var då, är inte ens möjligt att det skulle kunna handla om något jag gjort. jag fanns inte. allt dom hade med mig, i vår "relation" var deras projektioner på min kropp. det. äcklar. mig. det är det som hände. att dom sen också hade sex med min döda kropp och trodde att det var ömsesidigt är ju liksom ett separat trauma för nutidsamanda som faktiskt har någon form av identitet, att bearbeta. sluta småle och tro att det finns något som helst romantiskt med mig. jag är en människa, och när jag var ett barn som litade på min omgivning utnyttjades jag av patriarkatet och att jag har börjat göra motstånd är nödvändigt. jag vet fortfarande inte vad fan jag håller på med, men efter en jävla massa år av destruktiv skit, som jag fått presenterat för mig av "pålitliga källor" som strategier för att må bra, så är jag jävligt misstänksam. rent av "paranoid" enligt omgivningen, vilket för den paranoida personen blir lustigt. jag kommer inte att ge människor chanser när dom inte förstår hur viktigt detta är. ni dödar mig av misstag och tycker er förtjäna mitt samtycke för det, bara för att ni "menar väl" när ni tittar på min utsida och vill använda den till det ena och det andra. jag tycker mer att ni bör dra åt helvete då jag hatar er från djupet av mitt hjärta. det är så lustigt tycker jag, dethär med när ni anklagar mig för saker. typ när ni blir arga på mig för att jag inte är som ni förväntat er. vad är det ens som händer då? vad fan ska jag kunna göra med sån information ens? liksom, det som händer, är att ni har en fördom mot mig, ni märker att ni hade fel, ni ser det som rimligt att försöka ändra på vem jag är istället för att inse vem jag är, ni tar till våld för att komma hit, ni känner er ensamma fast ni dödar alla eventuellt andra personligheter ni stöter på som ni inte redan kan fantisera ihop själva. ni känner er svikna när jag inte bidrar till vår relation fast ni gjort ert bästa för att döda allt med mig som varit eget. vad fan håller folk på med? och något jag är mer nyfiken på är, vad fan TROR ni att ni håller på med? tänker ni ens på det? eller går ni bara runt och tror att det finns någon som har facit och kommer att rätta er och ge er ett pris? är det isåfall för att det var något man gjorde på dagis och ni försöker regregera till 4årsåldern där någon annan tog ansvaret för att ni har så mycket ångest på grund av att er livsstil inte är anpassad efter hur era kroppar är utformade? uppfattar ni er som något annat än en struktur av massa på en viss plats som reagerar på sin omgivning? det gör inte jag och jag känner mig falskt anklagad för att sakna självkänsla. xoxo gossipfox

var var jag

Amanda tänker Kommentera
det som hände, var att människor som var trygga nog att vara aktiva såg mig, som var avvaktande för jag ansåg mig helt inkompetent för att ens få existera, dom såg det och tyckte om det. och när jag inte ville vara det stora öppna infekterade såret som jag var, utan började göra en massa grejer, ovant just för att jag inte hade en aning om vad fan man skulle göra med sin kropp om ingen sa åt en vad man skulle göra, så försökte dom stoppa mig. dom sa att dom tyckte om mig, och dom gjorde det, dom tyckte om det jag var såpass mycket att dom spenderade sin tid med mig, sa att jag var speciell och att dom älskade mig. jag avvaktade fortfarande, jag hade ingen aning om vad som hände, jag försökte fortfarande bara upptäcka vad fan som helst som fick mig att vilja göra vad fan som helst. jag hade verkligen ingenting att gå på. jag bara stirrade och försökte greppa hur dom kunde säga "ja" till vissa saker och "nej" till andra saker, och skratta åt vissa saker och antyda att vissa saker var pinsamma, men för mig verkade det liksom vara helt motsägande och/eller ogrundat. jag var fan inte ens född än, och att det fanns människor som ville behållamig på det sättet, får mig att känna att dom vill att jag inte ska finnas. och att dom har mage att få sina känslor sårade av det jävla spöke som jag var då, är inte ens möjligt att det skulle kunna handla om något jag gjort. jag fanns inte. allt dom hade med mig, i vår "relation" var deras projektioner på min kropp. det. äcklar. mig. det är det som hände. att dom sen också hade sex med min döda kropp och trodde att det var ömsesidigt är ju liksom ett separat trauma för nutidsamanda som faktiskt har någon form av identitet, att bearbeta. sluta småle och tro att det finns något som helst romantiskt med mig. jag är en människa, och när jag var ett barn som litade på min omgivning utnyttjades jag av patriarkatet och att jag har börjat göra motstånd är nödvändigt. jag vet fortfarande inte vad fan jag håller på med, men efter en jävla massa år av destruktiv skit, som jag fått presenterat för mig av "pålitliga källor" som strategier för att må bra, så är jag jävligt misstänksam. rent av "paranoid" enligt omgivningen, vilket för den paranoida personen blir lustigt. jag kommer inte att ge människor chanser när dom inte förstår hur viktigt detta är. ni dödar mig av misstag och tycker er förtjäna mitt samtycke för det, bara för att ni "menar väl" när ni tittar på min utsida och vill använda den till det ena och det andra. jag tycker mer att ni bör dra åt helvete då jag hatar er från djupet av mitt hjärta. det är så lustigt tycker jag, dethär med när ni anklagar mig för saker. typ när ni blir arga på mig för att jag inte är som ni förväntat er. vad är det ens som händer då? vad fan ska jag kunna göra med sån information ens? liksom, det som händer, är att ni har en fördom mot mig, ni märker att ni hade fel, ni ser det som rimligt att försöka ändra på vem jag är istället för att inse vem jag är, ni tar till våld för att komma hit, ni känner er ensamma fast ni dödar alla eventuellt andra personligheter ni stöter på som ni inte redan kan fantisera ihop själva. ni känner er svikna när jag inte bidrar till vår relation fast ni gjort ert bästa för att döda allt med mig som varit eget. vad fan håller folk på med? och något jag är mer nyfiken på är, vad fan TROR ni att ni håller på med? tänker ni ens på det? eller går ni bara runt och tror att det finns någon som har facit och kommer att rätta er och ge er ett pris? är det isåfall för att det var något man gjorde på dagis och ni försöker regregera till 4årsåldern där någon annan tog ansvaret för att ni har så mycket ångest på grund av att er livsstil inte är anpassad efter hur era kroppar är utformade? uppfattar ni er som något annat än en struktur av massa på en viss plats som reagerar på sin omgivning? det gör inte jag och jag känner mig falskt anklagad för att sakna självkänsla. xoxo gossipfox
det jag kom på var iaf följande gammal flamma på tal jag gör mitt äckelansikte alla ba "va? vad hände mellan er?" och jag har alltid jävligt svårt att förmedla "vad det var som hände", för jag vet ju inte exakt varför jag mår illa och önskar att den människan tar livet av sig som konsekvens av att till fullo förstått vilken känsla den framkallar hos en fellow människa, alltså mig. det kanske låter lite väl kraftfullt? nu kanske amanda tog i från tårna, mennejserru det är verkligen det som hjälper mig att somna dom nätter jag mår så illa av att det känns som att min hud är plast som kväver mig medan minnen av gamla kärlekshistorier går på repeat i mitt huvud. då brukar jag tända lampan, två timmar in i skiten eftersom det alltid tar typ så lång tid för mig att komma på vad jag tänker, och skriva hur jag känner. och något av de mer använda orden är ju då "äckel" i olika form, då jag tråkigt nog också äcklas av att upprepa mig själv. jag vill koppla dessa människor till innan jag upplevt något fysiskt våld från främlingar, och fantiserade om att uppleva det, för jag tänkte att något sådant skulle vara den enda rimliga orsaken till mina känslor. så jag went out looking for trouble för att jag ändå redan kände som människor gjorde i filmer efter våld, och ville rättfärdiga min känsla eftersom jag trodde det var förbjudet att känna som jag gjorde "utan anledning". Jag ville våldtas för att jag redan kände mig våldtagen och kunde inte förstå varför. när det äntligen hände var jag lättad något år. samtidigt som jag mådde illa av skammen över att jag visste om att jag var lättad. lustigt detdär, sjuuuuuka tankar man får när man är rädd för omgivningen. hur som helst, idag är jag ju ganska hysteriskt bitter över all sånhär skit, jag är fan helt förbluffad när jag tänker på det. så jag brukar skratta och hålla passionerade tal och gråta och duscha och skratta igen och identifiera mig med harley quinn även om jag egentligen vill vara jokern, men, duvet, patriarkatet. eeeeeeuuuummmmmmhursomhelst "vad hände egentligen?:o" den frågar blir ju som ett skämt. när jag hör den frågan så känner jag mig ensammast i världen för jag inser hur långt vi är ifrån att förstå varandra. att folk undrar varför jag inte känner mig neutral eller kanske rentav glad, som en mogen person, visar att dom lever i en helt annan värld än vad jag gör. eller att dom normer som tvingats på oss håller oss ifrån att ens kunna ställa rätt frågor till varandra. det är också en grej, jag har varit blyg i väldigt många sammanhang för att jag inte har hållit med om hur vi använder språket. det är ju fan löjligt. jag har liksom så oerhört många minnen som bara består av ett ansikte som pratar med mig, och det håller på så jävla länge, för jag har inte vänt bort blicken och kollat på något annat. och den har sett lite sådär osäk och lite förvånad och väntande och försiktig och frustrerad ut. och när omständigheter förändrats så mitt perspektiv på dessa minnen ändrats, så har jag ju förstått att jag verkligen suttit och stirrat på folk som en psykopat. jag har väntat på information, för jag har inte tyckt att jag har fått någon. jag har inte förstått vad det är jag ska följa för riktlinjer just för att jag har alternativ som är direkt motsägande och jag har blivit så obekväm när omgivningen motarbetat mig. så jag har inte gjort något alls, utom att bara stirra på folk som gör saker och undrat vad det är dom vet som jag inte vet just i och med att dom gör saker. vilket är hur jag kom att älska män och hata kvinnor ett tag, och så säker var jag på den känslan att jag vågade berätta det för min omgivning, det är det äckligaste. i den åsikten fick jag inte motstånd, jag blev snarare bekräftad.

hur som helst

Amanda tänker Kommentera
det jag kom på var iaf följande gammal flamma på tal jag gör mitt äckelansikte alla ba "va? vad hände mellan er?" och jag har alltid jävligt svårt att förmedla "vad det var som hände", för jag vet ju inte exakt varför jag mår illa och önskar att den människan tar livet av sig som konsekvens av att till fullo förstått vilken känsla den framkallar hos en fellow människa, alltså mig. det kanske låter lite väl kraftfullt? nu kanske amanda tog i från tårna, mennejserru det är verkligen det som hjälper mig att somna dom nätter jag mår så illa av att det känns som att min hud är plast som kväver mig medan minnen av gamla kärlekshistorier går på repeat i mitt huvud. då brukar jag tända lampan, två timmar in i skiten eftersom det alltid tar typ så lång tid för mig att komma på vad jag tänker, och skriva hur jag känner. och något av de mer använda orden är ju då "äckel" i olika form, då jag tråkigt nog också äcklas av att upprepa mig själv. jag vill koppla dessa människor till innan jag upplevt något fysiskt våld från främlingar, och fantiserade om att uppleva det, för jag tänkte att något sådant skulle vara den enda rimliga orsaken till mina känslor. så jag went out looking for trouble för att jag ändå redan kände som människor gjorde i filmer efter våld, och ville rättfärdiga min känsla eftersom jag trodde det var förbjudet att känna som jag gjorde "utan anledning". Jag ville våldtas för att jag redan kände mig våldtagen och kunde inte förstå varför. när det äntligen hände var jag lättad något år. samtidigt som jag mådde illa av skammen över att jag visste om att jag var lättad. lustigt detdär, sjuuuuuka tankar man får när man är rädd för omgivningen. hur som helst, idag är jag ju ganska hysteriskt bitter över all sånhär skit, jag är fan helt förbluffad när jag tänker på det. så jag brukar skratta och hålla passionerade tal och gråta och duscha och skratta igen och identifiera mig med harley quinn även om jag egentligen vill vara jokern, men, duvet, patriarkatet. eeeeeeuuuummmmmmhursomhelst "vad hände egentligen?:o" den frågar blir ju som ett skämt. när jag hör den frågan så känner jag mig ensammast i världen för jag inser hur långt vi är ifrån att förstå varandra. att folk undrar varför jag inte känner mig neutral eller kanske rentav glad, som en mogen person, visar att dom lever i en helt annan värld än vad jag gör. eller att dom normer som tvingats på oss håller oss ifrån att ens kunna ställa rätt frågor till varandra. det är också en grej, jag har varit blyg i väldigt många sammanhang för att jag inte har hållit med om hur vi använder språket. det är ju fan löjligt. jag har liksom så oerhört många minnen som bara består av ett ansikte som pratar med mig, och det håller på så jävla länge, för jag har inte vänt bort blicken och kollat på något annat. och den har sett lite sådär osäk och lite förvånad och väntande och försiktig och frustrerad ut. och när omständigheter förändrats så mitt perspektiv på dessa minnen ändrats, så har jag ju förstått att jag verkligen suttit och stirrat på folk som en psykopat. jag har väntat på information, för jag har inte tyckt att jag har fått någon. jag har inte förstått vad det är jag ska följa för riktlinjer just för att jag har alternativ som är direkt motsägande och jag har blivit så obekväm när omgivningen motarbetat mig. så jag har inte gjort något alls, utom att bara stirra på folk som gör saker och undrat vad det är dom vet som jag inte vet just i och med att dom gör saker. vilket är hur jag kom att älska män och hata kvinnor ett tag, och så säker var jag på den känslan att jag vågade berätta det för min omgivning, det är det äckligaste. i den åsikten fick jag inte motstånd, jag blev snarare bekräftad.
Imorse insåg jag en såndär grej som när man kommer på det så ba "hur i helvete kan jag ha levt mitt liv på det sättet jag gjort och ändå inte kommit på detta förns dryga 23,5 året in?". Vilket stör mig lite. dock har jag ju kommit fram till ganska många gånger att det inte borde störa mig, men det gör ändå det. för när jag kommit på det så känns det verkligen som att jag upptäckt en stor röd boll i en annars totalt kritvit miljö, och att denna boll är ungefär en meter framför mig. juste, det är ju faktiskt så att, om vi ska fortsätta på metaforen, så står det saker ivägen. som också är vita.
Hur som helst
Någon som stått ivägen alltid har ju såklart varit dessa oskrivna regler. dessa jävla normer. just för att man bara plötsligt föds, är tvingad att lyssna på och lita på sin omgivning, härma den, osv. mitt problem blev dock att jag uppfattade regler som gick rakt emot varandra, så jag blev helt paralyserad av skräck, något jag hade ett uppehåll ifrån ett par månader när jag var 12, sen igen när jag var tyyyyyp 16 tror jag, och sen började göra aktivt motstånd mot för ett och ett halvt år sedan. den paralyserande skräcken kommer och går, beroende på om jag bor i en relativt balanserad kropp för stunden, eller inte. hur som helst, jag skördar en del frukter av att bara tvinga mig att göra grejer jag inte vågar ANNARS ÄR MAN BARA EN LITEN LORT va
aja, det var iaf det att jag är äcklad kanske 40% av varje dag. 30% på en bra dag (viktigt att poängtera att dessa siffror endast talar för amanda med medicin, amanda au natural är all over the place så hon får väl komma till tals en annan dag) (asså jag har bara adhd, dis isnt as juicy som du hade hoppats) (fast om jag typ mördar någon en dag så kanske samhället kommer på att jag after all ba hade någon superduperläskig diagnos just precis nu, men det är inte något jag kan ta hänsyn till)
jag tänker att jag släpper en tråd, tar tag i en ny och hoppas på det bästa då jag ogillar att kontrollera mig
när människor påminner mig om människor som överskattat mig och sen tagit sig friheten att försöka tvinga upp mig på deras jävla piedestal till vilket pris som helst (rent konkret oftast på min mentala och fysiska hälsa) så brukar jag bli äcklad. detta brukar av omgivning tolkas som att jag hyser någon form av romantisk känsla för denna äckeltriggare from the past varpå jag möts av ett snett leende och en romantisering av mitt passionerade hat. det är något som krypit in under mitt skinn och jag har väldigt ofta känt skam över att jag hatat människor så ohejdat. eller vafan vadå ohejdat, jag har ju gjort mitt bästa för att förtränga detta hat, eller åtminstone gömma det. och i och med att jag imorse kom på rent konkret vad det är som gör mig så arg så ska jag skriva det här och hoppas att det ger en sweet relief:

När jag var liten OJJÄVLAR NU HÄNDER DET såg jag på film att sånna som jag skulle bli när jag blev stor, var lika ömtåliga som jag var, och att dom alltid träffade starka, farliga människor jag inte kunde relatera till, som var lojala och snälla och bevisade att dom var annorlunda, fast kvinnorna då var mycket skeptiska och ledsna och trodde det värsta om männen. kvinnorna hade alltid fel, men trodde alltid in i det sista att männen var elaka och egoistiska och sadistiska. ibland var ju dock männen sadister, men då fanns det också alltid en annan man i samma film för att liksom balansera ut intrycket till "ah, så det finns några elakingar som man ska undvika, men resten är snälla".
så jag väntade med spänning på den stora dag jag skulle få snubbla över en såndär prins när jag minst anade det, som jag skulle vara skeptisk till, för det verkade vara så man gjorde, och avvisa honom, men han skulle inte sluta försöka få mig att ge honom en chans förns jag insåg min djupa kärlek för honom och så skulle vi ha kul tillsammans.
jag testade ju såklart denna teori, det var det perfekta att göra för en passiv paralyserad rädd person, för det passade ju min paranoida personligheten som handen i handsken

nejmen asså vafan hörni jag kanske ska försöka få fram detta i ett nytt inlägg, detta får vara mitt rensa-tankarna-lite-inlägg

jag är på jobbhet så jag tänker att jag återanvänder någon gammal favoritbild

äschdå det gick tydligen inte närman skriver sånt här "snabbinlägg". jag känner mig lite som jay i modern family just nu, när han har sin youtubekanal

jarrå

Amanda tänker Kommentera
Imorse insåg jag en såndär grej som när man kommer på det så ba "hur i helvete kan jag ha levt mitt liv på det sättet jag gjort och ändå inte kommit på detta förns dryga 23,5 året in?". Vilket stör mig lite. dock har jag ju kommit fram till ganska många gånger att det inte borde störa mig, men det gör ändå det. för när jag kommit på det så känns det verkligen som att jag upptäckt en stor röd boll i en annars totalt kritvit miljö, och att denna boll är ungefär en meter framför mig. juste, det är ju faktiskt så att, om vi ska fortsätta på metaforen, så står det saker ivägen. som också är vita.
Hur som helst
Någon som stått ivägen alltid har ju såklart varit dessa oskrivna regler. dessa jävla normer. just för att man bara plötsligt föds, är tvingad att lyssna på och lita på sin omgivning, härma den, osv. mitt problem blev dock att jag uppfattade regler som gick rakt emot varandra, så jag blev helt paralyserad av skräck, något jag hade ett uppehåll ifrån ett par månader när jag var 12, sen igen när jag var tyyyyyp 16 tror jag, och sen började göra aktivt motstånd mot för ett och ett halvt år sedan. den paralyserande skräcken kommer och går, beroende på om jag bor i en relativt balanserad kropp för stunden, eller inte. hur som helst, jag skördar en del frukter av att bara tvinga mig att göra grejer jag inte vågar ANNARS ÄR MAN BARA EN LITEN LORT va
aja, det var iaf det att jag är äcklad kanske 40% av varje dag. 30% på en bra dag (viktigt att poängtera att dessa siffror endast talar för amanda med medicin, amanda au natural är all over the place så hon får väl komma till tals en annan dag) (asså jag har bara adhd, dis isnt as juicy som du hade hoppats) (fast om jag typ mördar någon en dag så kanske samhället kommer på att jag after all ba hade någon superduperläskig diagnos just precis nu, men det är inte något jag kan ta hänsyn till)
jag tänker att jag släpper en tråd, tar tag i en ny och hoppas på det bästa då jag ogillar att kontrollera mig
när människor påminner mig om människor som överskattat mig och sen tagit sig friheten att försöka tvinga upp mig på deras jävla piedestal till vilket pris som helst (rent konkret oftast på min mentala och fysiska hälsa) så brukar jag bli äcklad. detta brukar av omgivning tolkas som att jag hyser någon form av romantisk känsla för denna äckeltriggare from the past varpå jag möts av ett snett leende och en romantisering av mitt passionerade hat. det är något som krypit in under mitt skinn och jag har väldigt ofta känt skam över att jag hatat människor så ohejdat. eller vafan vadå ohejdat, jag har ju gjort mitt bästa för att förtränga detta hat, eller åtminstone gömma det. och i och med att jag imorse kom på rent konkret vad det är som gör mig så arg så ska jag skriva det här och hoppas att det ger en sweet relief:

När jag var liten OJJÄVLAR NU HÄNDER DET såg jag på film att sånna som jag skulle bli när jag blev stor, var lika ömtåliga som jag var, och att dom alltid träffade starka, farliga människor jag inte kunde relatera till, som var lojala och snälla och bevisade att dom var annorlunda, fast kvinnorna då var mycket skeptiska och ledsna och trodde det värsta om männen. kvinnorna hade alltid fel, men trodde alltid in i det sista att männen var elaka och egoistiska och sadistiska. ibland var ju dock männen sadister, men då fanns det också alltid en annan man i samma film för att liksom balansera ut intrycket till "ah, så det finns några elakingar som man ska undvika, men resten är snälla".
så jag väntade med spänning på den stora dag jag skulle få snubbla över en såndär prins när jag minst anade det, som jag skulle vara skeptisk till, för det verkade vara så man gjorde, och avvisa honom, men han skulle inte sluta försöka få mig att ge honom en chans förns jag insåg min djupa kärlek för honom och så skulle vi ha kul tillsammans.
jag testade ju såklart denna teori, det var det perfekta att göra för en passiv paralyserad rädd person, för det passade ju min paranoida personligheten som handen i handsken

nejmen asså vafan hörni jag kanske ska försöka få fram detta i ett nytt inlägg, detta får vara mitt rensa-tankarna-lite-inlägg

jag är på jobbhet så jag tänker att jag återanvänder någon gammal favoritbild

äschdå det gick tydligen inte närman skriver sånt här "snabbinlägg". jag känner mig lite som jay i modern family just nu, när han har sin youtubekanal