Utkast: Feb. 06, 2017

Kommentera
jag är en hycklare och jag kan inte sluta med det fast jag tycker att det är obehagligt. jag tycker att det är ganska stört att vi har ett ord för vad en hycklare är, borde inte det redan vara inkluderat i begreppet "människa"? jag blir obekväm när jag hör meningar som inte stämmer, men som är sanna. alltså meningar som yttras av individer som vet att dom är sanna, men att jag inte håller med, trots att den vet att det är sant. typ som "hycklare". jag är osäker på om jag gömmer mig i fejkad asperger eller om jag faktiskt på riktigt inte förstår vad som händer när något uppenbart pekas ut som laddat och intressant och typ. jag vet inte. något att tycka till om. jag bryr mig om en massa saker. och sen finns det tråkiga saker. och det är så mycket fokus på det tråkiga i majoriteten av alla miljöer jag befunnit mig i. folk kategoriserar fel. tycker jag. jag tycker att dom tänker fel och känner fel och missförstår och bara är fel i allmänhet. men jag kan ju samtidigt konstatera att jag själv är likadan, och det ändrar inte på att jag tycker att allt borde vara på ett annat sätt, än det nu faktiskt är. är det att vara sjuk i huvudet? lol antagligen inte. det finns antagligen en färdig diagnos för min personlighet att falla in i, en kategori som är gjord efter mig av de människor som jag tycker kategoriserar fel. vad ska jag isåfall göra med det? är det verkligen så enkelt som att när jag bryr mig om något och vill något så blir jag så rädd att det ska tas ifrån mig att jag försöker gömma mina motiv från omgivningen och även mig själv (utifall att det nu finns någon som moriarty irl) genom att gå all in i ämnen som ligger relativt nära, för att the best place to hide är in plane plain (plejn) sight. jag hade en paus från att tro att jag hade en ärkefiende, vilket var den mest fantastiska tillvaron ever. men känslan är tillbaka, även om jag vet om att det inte är sant. jag känner mig som att jag har en blottad akilleshäl och att någon är ute efter den. jag är inte helt säker på vad som orsakat denna känsla. jag vet inte hur jag ska hantera det. och så ba 12 dagar senare var nojan borta och jag vågade publicera detta. tänk att jag tänkte "herregud, nu har jag gått för långt! folk kommer att kunna förstöra hela mitt liv med denna information... dom får inte veta om mina svagheter. jag kommer aldrig få ett jobb, jag kommer inte klara tillräckligt många tentor för att få CSN och då kommer jag inte att kunna bo i min lägenhet och jag tänker fan aldrig igen bo med någon som "älskar" mig så jag får väl helt enkelt bo utomhus. Om jag jobbar i en simhall så har jag ju tillgäng till badrum så då kanske det inte kommer att märkas att jag är hemlös så min status i samhället kanske inte är hotad trots allt. men eftersom det kommer att ha gett mig något att dölja kommer jag ändå inte kunna leva som var hela poängen med att inte bo hos någon som "älskar" mig... skitsamma det är inte värt det amanda det finns gränser" fffffffföljt av en utomordentlig (jag har nog aldrig skrivit det där ordet förut. jag är väldigt skeptisk till min stavning och lite obekväm med vetskapen om hur många stavfel jag i regel gör. och att ordet, om rättstavat, har ordet 'mord' i sig. det känns inte. som att jag stavat rätt. men jag tycker ju faktiskt ytterst sällan att något jag gör känns 'rätt' så det kanske inte är något jag ska tolka som en indikator på att det är felstavat. nej, alltså, jag vill inte googla. jag verkar ofta vara en person så mycket mer bekväm med att tankesurfa än factchecka att. ja. folk blir sura för dom är ofta tvärt om. men inte trump. och det är väl det jag och trump har gemensamt. eller, ah. typ adhd, gingerness, kraftspråk, adhd, blivit kallad för 'trump' någon gång på fyllan i ett passionerat tal kring känsliga ämnen, adhd, självförakt som man gömmer i 'grandios självbild', bitterhet, panik, kort stubin. jag tror det som skiljer oss åt främst är kön och ålder. och min påtvingade köns'tillhörlighet' är något som format mig något hiskeligt. tror vi har min 'kvinnlighet' att tacka för mina älskade drag. tyvärr är det ofta samma drag som gett mig stört lidande. därför jag ofta blir kluven och börjar försvara förövare av ditten och datten. äsch jag vet inte. jag har en känsla av att jag strött en massa cliffhängers här och det stör mig lite för jag vill att alla ska in i mitt huvud för jag är lite rädd för ensamhet. how to get away with murder är en fin serie