Utkast: Dec. 25, 2017

Kommentera
jag tycker det är väldigt gulligt att läsa mina utkast. hela anledningen till att jag behåller dom som just utkast är ju för att jag har ett dilemma där jag känner att jag å ena sidan måste få ur mig det jag skrivit (lite som att bikta mig) å andra sidan tror jag att jag outar mig själv och att det är farlig information som folk kommer kunna använda emot mig, så jag vågar liksom inte hela vägen.
det tycker jag är väldigt gulligt två veckor senare när jag läser texter jag bedömt som innhållande farlig information. det är ju aldrig det. och då är det som att jag sitter bredvid den jag var för två veckor sen och jag vill ju bara krama henne. så orolig. över ingenting. men så är det väl med psykisk ohälsa. jag tänker ofta att det enda rimliga att va när man en gång sett bakom djurindustrins kuliss är just deprimerad.
men det är ju bara för att jag är så lol. och depressionen försvarar sig själv. nu får jag en flashback till hur jag ursprungligen började detta inlägg -> "är jag ens deprimerad eller är det bara min" sen började jag göra något annat och när jag kom tillbaka hit tänkte jag "något annat blir bättre".
jag får nog sluta förvänta mig kontinuitet på denna mikronivå hos mig själv. när man zoomar ut mig är jag sjukt uppenbar, men att säga saker är så typ unfair och inzoomat och allmänt men samtidigt så detaljerat och petigt och allt har nyansskillnader i ord och det är bara ett skämt.
det är rätt frustrerande att jag utan mediciner finner det så jävla mycket svårare att använda ord för att "göra mig förstådd", men just nu (också utan mediciner) så tycker jag egentligen att det antagligen är så att det jag säger är lika mycket en karikatyr av vad jag egentligen menar oavsett om jag har mediciner eller inte, men att jag bryr mig mindre om det när jag äter medicinerna. nu är det bara att vänta på medicinamandas svar på det. jag hade en handdocka som hette Gojjan
när jag var liten.
han var en papegoja och han pratade oerhört sällan, däremot hade han ett rikt minspel och mycket starka åsikter. han var inte direkt våldsam
men han stirrade argt på dom jag inte gillade, tog deras grejer, skrämde dom och visade dom känslorna jag själv inte vågade uttrycka tills jag inte längre fick ha med honom till skolan.
han var tydligen för elak mot killarna, vilket ju också är ett skämt
har jag alltid hatatdet andrakönet?
jag saknar gojjan och tänker på honom ibland. jag måste ha gjort mig av med honom i något adhdryck som jag inte kommer ihåg. det känns så osannolikt att jag i mitt sinnes fulla bruk skulle gjort mig av med honom, men samtidigt gick det många år innan jag kom på att det fanns ett gosedjur jag ville hänga med. som det alltid är när jag blir av med något. stor tidslucka, och när min impuls helt casually tar mig dit igen är det inte där och jag förstår itne varför och blir förvirrad, nojjig och misstänksam. något hemskt tråkigt har ju hänt när jag i min värld bara tittade åt ett annat håll en liten stund.
fatta hur kaotiskt det är
behöver peta in att alla som avviker från normen på ett område ju spenderat sitt liv med att tänka ur normens perspektiv och föreställt sig hur det vore att se därifrån naturligt
(vilket är varför det är ett skämt att män ibland tror att dom är missförstådda eller att mansperspektivet råkar saknas någonstans och att det var för att vi inte vet om att männen gärna syns och hörs, eller att vi inte vet om mannens vinkel)
så,
fatta hur kaotiskt det är att mitt perspektiv är ett sådant som kallas att det
Inte kan prioritera intryck
Svårt att fokusera på det relevanta
Lätt distraheras
Minnesproblem
Svårt att kontrollera känslor
jag tycker att stämplar på mig ofta är ett skämt. det är så jävla rude att jämföra mig med majoriteten. vad menar jag egentligen? för dessa ord matchar ju inte. riktigt. vad jag menar typ.
alltså 
fatta hur kaotiskt det är om vi nu för en liten stund accepterar att "normen" är önskad
ja
fatta hur kaotiskt det är att jag inte spontant sållar ut samma saker som du sållar ut som relevant i en situation. jag upplever inte att bullseye är målet, att den som står upp är den man ska lyssna på, att den som ler är den gladare, att objektet på ett upplyst piedestal i ett annars mörkt rum är intressantare än stenen i hörnet av samma rum.
jag
förstår
verkligen
verkligen
verkligen
det endra perspektivet.
ofta tror folk att jag inte förstår uppenbara saker
dom förstår ofta inte vad det är jag itne förstår
vilket gör att jag blir av med formuleringar och acceptans till mitt sätt att tänka, för det erkänns inte i allmänhet. det accepteras någon gång här och där, när någon tänkt till ordentligen och bytt ut sitt "du är ju galen på riktigt, alltså på riktigt" mot "du har ett så intressant perspektiv och det är bra för världen tro på dig själv and your dreams will come true miracle special"
snipp
snapp
snut
så var sagan slut