den nivå av sorg och förtvivlan jag känner när det kommer till djur som far illa tror jag beror på att jag ser djur i allmänhet som barn. som vuxna människor ser på barn. eller som alla vuxna ser på ungar.
jag ser alltså ner på dom.
när jag en gång gjorde misstaget att titta två sekunder på en video som visade lite om hur pälsindustrin skapar sin konst, så att säga,

(det var en liten björnliknande varelse som var lika stor som typ en katt, som slog tillbaka allt vad den kunde mot en stor människa vars arm och ben var det enda som fick plats i samma bild som detta djur(mink?). människohanden höll hårt tag i nackskinnet på djuret medan den andra handen slog djuret mot huvud med något basebollträliknande föremål upprepade gånger. djuret försökte slå mot människan med sina tassar, men med så korta ben som den hade nådde den ju endast till att riva armen som höll fast den och försöka bita mellan slagen.)

det var vad jag hann se på dessa två sekunder, jag var tvungen att pausa och hulkpanikgråta och dra i mitt hår och kvida och gunga fram och tillbaka och försöka krypa ur min kropp typ. det var det mest fruktansvärda som bränt sig fast på min näthinna på väldigt länge. dom följande dagarna kunde jag inte vara stilla eller tyst utan att den sekvensen spelades upp på repeat och jag kände allt det där igen.
jag tittar inte på sånt.
hur som helst.
det som fick minnet att göra mindre ont var att jag ändrade perspektivet ifrån hur fruktansvärt det var att se något så fruktansvärt hända på ett så orättvist sätt mot någon som så uppenbart inte borde utsättas för något sådant av någon som den som utförde dådet. från det perspetivet. alltså hur hjälplös och chanslös djuret var, till att kalla det för
att det djuret dog just där, av någon så jävla mycket större. den visste inte varför den blev attackerad, men det spelar väl aldrig roll?
det djuret slogs mot en drake.
det är vad som hjälpte mig att komma över min personliga förtvivlan.
den lilla hjälten hade inte gett upp bara för att den var i underläge. den hade livsviljan kvar och den went down swinging in i det sista. antar jag.
det var någon annan som fick formulera detta åt mig. jag tror det var min syster. nån sa iaf att det inte visste vad som hände, utöver att den slogs mot en best och förlorade.
det gjorde att jag slutade se djuret som "stackars liten", till att identifiera mig med den, och jag tycker inte lika synd om en jämlike. jag kan stå ut med att någon med värdighet dör medan den försöker försvara sig mot en oresonlig evil. som boromir. ska jag sitta här och låtsas att jag inte ägnat säkert hundra timmar åt att gråta över boromir. nä.
okej.
mufasa.
nej. jo.
den vet inte att det händer överallt, att det var planerat, att den aldrig hade en chans.
dett är en så vanlig tanke att jag äcklas. jag äcklas inte för att den är vanlig men för att den ofta tas upp för att rättfärdiga djurindustrin. "dom vet inget annat så det är itne synd om dom"
det är inte det jag menar
¨

det jag egentligen ville ha sagt här, är att detta perspektivbyte påminde mig om olika mäns syn på kvinns. det går så mycket snabbare i huvudet, där är det bara som att lägga två mallar över varandra och ba "NÄMEN" men när det är ord måste man ju liksom bllllllääääääääää
förlåt amanda
1. pojkkillsnubbmän som ba "om en tjej slår mig allt hon har slår jag henne allt jag har, det är rättvist"
och
2. pojksnubbkillmän som ba "jag skulle ALDRIG slå en kvinna, jag skulle ALDRIG låta en kvinna betala. Kvinnor, jag ÄLSKAR KVINNOR. Kvinnan är det vackraste blabla" osv.

båda är sexistäckel såklart. ett tag tyckte jag spontant mer om nr1 pga jag tänkte att dom såg mig just som jag såg på djuret för att kunna stå ut med hur jävligt den hade det. nr2 är ju helt jävla galen bara. inte ens galen, they wish att dom va något så spännande som galen. dom är så jävla waste of space. fast nej.. dom är sånna man bara gillar sålänge dom just ger en pengar utan att kräva ett leende, men det gör dom ju aldrig. dom är sånna som kallar mig galen. haha juste det är fan så det är. män som ÄLSKAR kvinnor baserat på en total förvägran om att acceptera att kvinnor är människor.
nr1 tänker att kvinnor är just människor, i teorin iaf. sen är dom ju ofta dumma i huvudet och kommer ändå aldrig fram till den faktiska tankeproceduren som är att fatta att vi är personer och att dom är personer och vad det är att vara en perosn. ej fy fan vad jag inte vill ha sånt här i mitt huvud eller mitt liv eller i mina erfareneter usch det är sånt här som får mig att känna mig smutsig. vik hädan, äckliga slöseri med
hahahahaha
volym

kommer jag verkligen diska idag

Amanda tänker Kommentera
den nivå av sorg och förtvivlan jag känner när det kommer till djur som far illa tror jag beror på att jag ser djur i allmänhet som barn. som vuxna människor ser på barn. eller som alla vuxna ser på ungar.
jag ser alltså ner på dom.
när jag en gång gjorde misstaget att titta två sekunder på en video som visade lite om hur pälsindustrin skapar sin konst, så att säga,

(det var en liten björnliknande varelse som var lika stor som typ en katt, som slog tillbaka allt vad den kunde mot en stor människa vars arm och ben var det enda som fick plats i samma bild som detta djur(mink?). människohanden höll hårt tag i nackskinnet på djuret medan den andra handen slog djuret mot huvud med något basebollträliknande föremål upprepade gånger. djuret försökte slå mot människan med sina tassar, men med så korta ben som den hade nådde den ju endast till att riva armen som höll fast den och försöka bita mellan slagen.)

det var vad jag hann se på dessa två sekunder, jag var tvungen att pausa och hulkpanikgråta och dra i mitt hår och kvida och gunga fram och tillbaka och försöka krypa ur min kropp typ. det var det mest fruktansvärda som bränt sig fast på min näthinna på väldigt länge. dom följande dagarna kunde jag inte vara stilla eller tyst utan att den sekvensen spelades upp på repeat och jag kände allt det där igen.
jag tittar inte på sånt.
hur som helst.
det som fick minnet att göra mindre ont var att jag ändrade perspektivet ifrån hur fruktansvärt det var att se något så fruktansvärt hända på ett så orättvist sätt mot någon som så uppenbart inte borde utsättas för något sådant av någon som den som utförde dådet. från det perspetivet. alltså hur hjälplös och chanslös djuret var, till att kalla det för
att det djuret dog just där, av någon så jävla mycket större. den visste inte varför den blev attackerad, men det spelar väl aldrig roll?
det djuret slogs mot en drake.
det är vad som hjälpte mig att komma över min personliga förtvivlan.
den lilla hjälten hade inte gett upp bara för att den var i underläge. den hade livsviljan kvar och den went down swinging in i det sista. antar jag.
det var någon annan som fick formulera detta åt mig. jag tror det var min syster. nån sa iaf att det inte visste vad som hände, utöver att den slogs mot en best och förlorade.
det gjorde att jag slutade se djuret som "stackars liten", till att identifiera mig med den, och jag tycker inte lika synd om en jämlike. jag kan stå ut med att någon med värdighet dör medan den försöker försvara sig mot en oresonlig evil. som boromir. ska jag sitta här och låtsas att jag inte ägnat säkert hundra timmar åt att gråta över boromir. nä.
okej.
mufasa.
nej. jo.
den vet inte att det händer överallt, att det var planerat, att den aldrig hade en chans.
dett är en så vanlig tanke att jag äcklas. jag äcklas inte för att den är vanlig men för att den ofta tas upp för att rättfärdiga djurindustrin. "dom vet inget annat så det är itne synd om dom"
det är inte det jag menar
¨

det jag egentligen ville ha sagt här, är att detta perspektivbyte påminde mig om olika mäns syn på kvinns. det går så mycket snabbare i huvudet, där är det bara som att lägga två mallar över varandra och ba "NÄMEN" men när det är ord måste man ju liksom bllllllääääääääää
förlåt amanda
1. pojkkillsnubbmän som ba "om en tjej slår mig allt hon har slår jag henne allt jag har, det är rättvist"
och
2. pojksnubbkillmän som ba "jag skulle ALDRIG slå en kvinna, jag skulle ALDRIG låta en kvinna betala. Kvinnor, jag ÄLSKAR KVINNOR. Kvinnan är det vackraste blabla" osv.

båda är sexistäckel såklart. ett tag tyckte jag spontant mer om nr1 pga jag tänkte att dom såg mig just som jag såg på djuret för att kunna stå ut med hur jävligt den hade det. nr2 är ju helt jävla galen bara. inte ens galen, they wish att dom va något så spännande som galen. dom är så jävla waste of space. fast nej.. dom är sånna man bara gillar sålänge dom just ger en pengar utan att kräva ett leende, men det gör dom ju aldrig. dom är sånna som kallar mig galen. haha juste det är fan så det är. män som ÄLSKAR kvinnor baserat på en total förvägran om att acceptera att kvinnor är människor.
nr1 tänker att kvinnor är just människor, i teorin iaf. sen är dom ju ofta dumma i huvudet och kommer ändå aldrig fram till den faktiska tankeproceduren som är att fatta att vi är personer och att dom är personer och vad det är att vara en perosn. ej fy fan vad jag inte vill ha sånt här i mitt huvud eller mitt liv eller i mina erfareneter usch det är sånt här som får mig att känna mig smutsig. vik hädan, äckliga slöseri med
hahahahaha
volym
jag tycker det är väldigt gulligt att läsa mina utkast. hela anledningen till att jag behåller dom som just utkast är ju för att jag har ett dilemma där jag känner att jag å ena sidan måste få ur mig det jag skrivit (lite som att bikta mig) å andra sidan tror jag att jag outar mig själv och att det är farlig information som folk kommer kunna använda emot mig, så jag vågar liksom inte hela vägen.
det tycker jag är väldigt gulligt två veckor senare när jag läser texter jag bedömt som innhållande farlig information. det är ju aldrig det. och då är det som att jag sitter bredvid den jag var för två veckor sen och jag vill ju bara krama henne. så orolig. över ingenting. men så är det väl med psykisk ohälsa. jag tänker ofta att det enda rimliga att va när man en gång sett bakom djurindustrins kuliss är just deprimerad.
men det är ju bara för att jag är så lol. och depressionen försvarar sig själv. nu får jag en flashback till hur jag ursprungligen började detta inlägg -> "är jag ens deprimerad eller är det bara min" sen började jag göra något annat och när jag kom tillbaka hit tänkte jag "något annat blir bättre".
jag får nog sluta förvänta mig kontinuitet på denna mikronivå hos mig själv. när man zoomar ut mig är jag sjukt uppenbar, men att säga saker är så typ unfair och inzoomat och allmänt men samtidigt så detaljerat och petigt och allt har nyansskillnader i ord och det är bara ett skämt.
det är rätt frustrerande att jag utan mediciner finner det så jävla mycket svårare att använda ord för att "göra mig förstådd", men just nu (också utan mediciner) så tycker jag egentligen att det antagligen är så att det jag säger är lika mycket en karikatyr av vad jag egentligen menar oavsett om jag har mediciner eller inte, men att jag bryr mig mindre om det när jag äter medicinerna. nu är det bara att vänta på medicinamandas svar på det. jag hade en handdocka som hette Gojjan
när jag var liten.
han var en papegoja och han pratade oerhört sällan, däremot hade han ett rikt minspel och mycket starka åsikter. han var inte direkt våldsam
men han stirrade argt på dom jag inte gillade, tog deras grejer, skrämde dom och visade dom känslorna jag själv inte vågade uttrycka tills jag inte längre fick ha med honom till skolan.
han var tydligen för elak mot killarna, vilket ju också är ett skämt
har jag alltid hatatdet andrakönet?
jag saknar gojjan och tänker på honom ibland. jag måste ha gjort mig av med honom i något adhdryck som jag inte kommer ihåg. det känns så osannolikt att jag i mitt sinnes fulla bruk skulle gjort mig av med honom, men samtidigt gick det många år innan jag kom på att det fanns ett gosedjur jag ville hänga med. som det alltid är när jag blir av med något. stor tidslucka, och när min impuls helt casually tar mig dit igen är det inte där och jag förstår itne varför och blir förvirrad, nojjig och misstänksam. något hemskt tråkigt har ju hänt när jag i min värld bara tittade åt ett annat håll en liten stund.
fatta hur kaotiskt det är
behöver peta in att alla som avviker från normen på ett område ju spenderat sitt liv med att tänka ur normens perspektiv och föreställt sig hur det vore att se därifrån naturligt
(vilket är varför det är ett skämt att män ibland tror att dom är missförstådda eller att mansperspektivet råkar saknas någonstans och att det var för att vi inte vet om att männen gärna syns och hörs, eller att vi inte vet om mannens vinkel)
så,
fatta hur kaotiskt det är att mitt perspektiv är ett sådant som kallas att det
Inte kan prioritera intryck
Svårt att fokusera på det relevanta
Lätt distraheras
Minnesproblem
Svårt att kontrollera känslor
jag tycker att stämplar på mig ofta är ett skämt. det är så jävla rude att jämföra mig med majoriteten. vad menar jag egentligen? för dessa ord matchar ju inte. riktigt. vad jag menar typ.
alltså 
fatta hur kaotiskt det är om vi nu för en liten stund accepterar att "normen" är önskad
ja
fatta hur kaotiskt det är att jag inte spontant sållar ut samma saker som du sållar ut som relevant i en situation. jag upplever inte att bullseye är målet, att den som står upp är den man ska lyssna på, att den som ler är den gladare, att objektet på ett upplyst piedestal i ett annars mörkt rum är intressantare än stenen i hörnet av samma rum.
jag
förstår
verkligen
verkligen
verkligen
det endra perspektivet.
ofta tror folk att jag inte förstår uppenbara saker
dom förstår ofta inte vad det är jag itne förstår
vilket gör att jag blir av med formuleringar och acceptans till mitt sätt att tänka, för det erkänns inte i allmänhet. det accepteras någon gång här och där, när någon tänkt till ordentligen och bytt ut sitt "du är ju galen på riktigt, alltså på riktigt" mot "du har ett så intressant perspektiv och det är bra för världen tro på dig själv and your dreams will come true miracle special"
snipp
snapp
snut
så var sagan slut

Utkast: Dec. 25, 2017

Amanda tänker Kommentera
jag tycker det är väldigt gulligt att läsa mina utkast. hela anledningen till att jag behåller dom som just utkast är ju för att jag har ett dilemma där jag känner att jag å ena sidan måste få ur mig det jag skrivit (lite som att bikta mig) å andra sidan tror jag att jag outar mig själv och att det är farlig information som folk kommer kunna använda emot mig, så jag vågar liksom inte hela vägen.
det tycker jag är väldigt gulligt två veckor senare när jag läser texter jag bedömt som innhållande farlig information. det är ju aldrig det. och då är det som att jag sitter bredvid den jag var för två veckor sen och jag vill ju bara krama henne. så orolig. över ingenting. men så är det väl med psykisk ohälsa. jag tänker ofta att det enda rimliga att va när man en gång sett bakom djurindustrins kuliss är just deprimerad.
men det är ju bara för att jag är så lol. och depressionen försvarar sig själv. nu får jag en flashback till hur jag ursprungligen började detta inlägg -> "är jag ens deprimerad eller är det bara min" sen började jag göra något annat och när jag kom tillbaka hit tänkte jag "något annat blir bättre".
jag får nog sluta förvänta mig kontinuitet på denna mikronivå hos mig själv. när man zoomar ut mig är jag sjukt uppenbar, men att säga saker är så typ unfair och inzoomat och allmänt men samtidigt så detaljerat och petigt och allt har nyansskillnader i ord och det är bara ett skämt.
det är rätt frustrerande att jag utan mediciner finner det så jävla mycket svårare att använda ord för att "göra mig förstådd", men just nu (också utan mediciner) så tycker jag egentligen att det antagligen är så att det jag säger är lika mycket en karikatyr av vad jag egentligen menar oavsett om jag har mediciner eller inte, men att jag bryr mig mindre om det när jag äter medicinerna. nu är det bara att vänta på medicinamandas svar på det. jag hade en handdocka som hette Gojjan
när jag var liten.
han var en papegoja och han pratade oerhört sällan, däremot hade han ett rikt minspel och mycket starka åsikter. han var inte direkt våldsam
men han stirrade argt på dom jag inte gillade, tog deras grejer, skrämde dom och visade dom känslorna jag själv inte vågade uttrycka tills jag inte längre fick ha med honom till skolan.
han var tydligen för elak mot killarna, vilket ju också är ett skämt
har jag alltid hatatdet andrakönet?
jag saknar gojjan och tänker på honom ibland. jag måste ha gjort mig av med honom i något adhdryck som jag inte kommer ihåg. det känns så osannolikt att jag i mitt sinnes fulla bruk skulle gjort mig av med honom, men samtidigt gick det många år innan jag kom på att det fanns ett gosedjur jag ville hänga med. som det alltid är när jag blir av med något. stor tidslucka, och när min impuls helt casually tar mig dit igen är det inte där och jag förstår itne varför och blir förvirrad, nojjig och misstänksam. något hemskt tråkigt har ju hänt när jag i min värld bara tittade åt ett annat håll en liten stund.
fatta hur kaotiskt det är
behöver peta in att alla som avviker från normen på ett område ju spenderat sitt liv med att tänka ur normens perspektiv och föreställt sig hur det vore att se därifrån naturligt
(vilket är varför det är ett skämt att män ibland tror att dom är missförstådda eller att mansperspektivet råkar saknas någonstans och att det var för att vi inte vet om att männen gärna syns och hörs, eller att vi inte vet om mannens vinkel)
så,
fatta hur kaotiskt det är att mitt perspektiv är ett sådant som kallas att det
Inte kan prioritera intryck
Svårt att fokusera på det relevanta
Lätt distraheras
Minnesproblem
Svårt att kontrollera känslor
jag tycker att stämplar på mig ofta är ett skämt. det är så jävla rude att jämföra mig med majoriteten. vad menar jag egentligen? för dessa ord matchar ju inte. riktigt. vad jag menar typ.
alltså 
fatta hur kaotiskt det är om vi nu för en liten stund accepterar att "normen" är önskad
ja
fatta hur kaotiskt det är att jag inte spontant sållar ut samma saker som du sållar ut som relevant i en situation. jag upplever inte att bullseye är målet, att den som står upp är den man ska lyssna på, att den som ler är den gladare, att objektet på ett upplyst piedestal i ett annars mörkt rum är intressantare än stenen i hörnet av samma rum.
jag
förstår
verkligen
verkligen
verkligen
det endra perspektivet.
ofta tror folk att jag inte förstår uppenbara saker
dom förstår ofta inte vad det är jag itne förstår
vilket gör att jag blir av med formuleringar och acceptans till mitt sätt att tänka, för det erkänns inte i allmänhet. det accepteras någon gång här och där, när någon tänkt till ordentligen och bytt ut sitt "du är ju galen på riktigt, alltså på riktigt" mot "du har ett så intressant perspektiv och det är bra för världen tro på dig själv and your dreams will come true miracle special"
snipp
snapp
snut
så var sagan slut
Som person som aldrig upplevt den här skillnaden i känsla mellan romantisk kärlek och sexuell (antar jag....romantisk kanske är ett bättre ord?) attraktion, så har jag nu glömt bort fortsättningen på meningen. Alltså den förra meningen. Den första meningen jag skrev i detta blogginlägg. Jag skulle presentera mig och därmed mitt perspektiv för att sen komma med ett påstående eller något.
Men
Det
VAr
Ju så jävla mycket statement i den presentationen att jag threw myself off.
Jag kollade på 1337likes senaste inlägg och kände mig sjukt träffad.
Amanda 23 år hittar bottenskrap på tinder och blir head over heals (huvud över klackar? Borde ju nästan alltid beskriva nästan alla med klackskor på sig helvete) in love över tinderchatten. Chatten var exceptionellt torr. Jag tror man kan kalla det att jag egentligen behövde tid för mig själv men har ett jävla problem.
Amanda 23 år hittar bottenskrap i plural på krogen och blir fruktansvärt olyckligt kär. Försöker lösa det ena hjärtekrosset genom att ha ett ”harem”, vilket såklart inte fungerar. ”Vadå såklart?” Ellerhur, det är ju inte självklart att det inte funkar? Det var iaf inte självklart i min värld, men nu har jag väl....lärt mig min läxa (HAH asså. Mja.).
Amanda 24 år hittar bottenskrap på fest. Amanda känner fjärilarna vakna till liv och kallar på storken samt kollar igenom alla bottenskrapets bilder på alla sociala medier. Amanda känner enorm tomhet efter att ha sett dom och osug av att samla nytt material via exempelvis umgänge. Amanda upplever hjärtesorg.
Amanda glömmer ofta bort vem det är som sårat Amanda. Ibland gråter Amanda förvirrat och blir lite lättad när något uppenbart sorgligt händer.
Ibland (jövla ofta*) väger Amanda ”antidepressiva” mot (/med?) ”pojkvän”.
Idag kom jag på att jag oavsett pojkvän eller inte MÅSTE få till en psykisk hälsa.... Då jag inte tror att jag kommer kunna hålla en attraktion vid liv med en individ som blir head over heals över mig med min depression.
Slutet i Alias Grace.

Utkast: Dec. 01, 2017

Amanda tänker Kommentera
Som person som aldrig upplevt den här skillnaden i känsla mellan romantisk kärlek och sexuell (antar jag....romantisk kanske är ett bättre ord?) attraktion, så har jag nu glömt bort fortsättningen på meningen. Alltså den förra meningen. Den första meningen jag skrev i detta blogginlägg. Jag skulle presentera mig och därmed mitt perspektiv för att sen komma med ett påstående eller något.
Men
Det
VAr
Ju så jävla mycket statement i den presentationen att jag threw myself off.
Jag kollade på 1337likes senaste inlägg och kände mig sjukt träffad.
Amanda 23 år hittar bottenskrap på tinder och blir head over heals (huvud över klackar? Borde ju nästan alltid beskriva nästan alla med klackskor på sig helvete) in love över tinderchatten. Chatten var exceptionellt torr. Jag tror man kan kalla det att jag egentligen behövde tid för mig själv men har ett jävla problem.
Amanda 23 år hittar bottenskrap i plural på krogen och blir fruktansvärt olyckligt kär. Försöker lösa det ena hjärtekrosset genom att ha ett ”harem”, vilket såklart inte fungerar. ”Vadå såklart?” Ellerhur, det är ju inte självklart att det inte funkar? Det var iaf inte självklart i min värld, men nu har jag väl....lärt mig min läxa (HAH asså. Mja.).
Amanda 24 år hittar bottenskrap på fest. Amanda känner fjärilarna vakna till liv och kallar på storken samt kollar igenom alla bottenskrapets bilder på alla sociala medier. Amanda känner enorm tomhet efter att ha sett dom och osug av att samla nytt material via exempelvis umgänge. Amanda upplever hjärtesorg.
Amanda glömmer ofta bort vem det är som sårat Amanda. Ibland gråter Amanda förvirrat och blir lite lättad när något uppenbart sorgligt händer.
Ibland (jövla ofta*) väger Amanda ”antidepressiva” mot (/med?) ”pojkvän”.
Idag kom jag på att jag oavsett pojkvän eller inte MÅSTE få till en psykisk hälsa.... Då jag inte tror att jag kommer kunna hålla en attraktion vid liv med en individ som blir head over heals över mig med min depression.
Slutet i Alias Grace.