suicidala barn

Kommentera
jag älskade att leva när jag var liten. sen sa världen till mig att det jag gjorde inte var att leva, och att om jag fortsatte så skulle jag skapa lidande och sen dö. så jag bestämde mig för att jag ville dö. jag visste inte riktigt hur man gjorde, så jag höll ögonen öppna. på film såg jag att man kunde ta piller och i skolan sa fröken att man inte fick sticka in grejer i vägguttagen för att då dog man. så jag testade och testade, men det gick liksom bara inte. istället gjorde jag bara illa mig på olika sätt, och det ville jag ju inte. jag gav upp och bad mina föräldrar om hjälp. dom hjälpte mig alltid när jag bad dom, och jag var medveten om att dom kanske först inte skulle vilja, men att när de förstod att jag tänkt igenom saken så skulle dom gå med på det. som resonabla, kärleksfulla människor. dom ville inte. jag var helt paff. dom sa att dom älskade mig, dom sa att dom ville att jag skulle må bra, dom sa att det värsta dom visste var när jag led. deras argument var dåliga och få, för en gångs skull. dom verkade inte över huvud taget lyssna på vad jag hade att säga. jag hade ju tänkt. på allt. uppenbarligen ville dom leva, det var cool. uppenbarligen hade vi olika åsikter när det kom till mitt eventuella fortsatta liv, det var bara det, att om vi inte beslutade att jag hade rätt, så beslutade vi ju att dom hade rätt. utan att dom ens argumenterade. jag tyckte att dom var orimligt egoistiska och barnsliga. jag tappade min respekt för dom och började hata dom eftersom dom dömde mig till tortyr och sen hade mage att låtsas att dom både älskade mig och var offer i något scenario som jag skapat. jag provade själv lite till, det enda som hände var att jag blev grön i ansiktet och hög i skolan. vilket resulterade i att jag uppfattade någon "modell-för-en-dag"situation som guld och ba "holy shit, på riktigt, klart som fan att jag vill ha det". följt av att jag bokade in mig själv och fyra vänner. sen fick jag ju genomföra det också för att dölja mina spår. mycket sånt. avvikande planer leder ofta till lustigheter.
hur som helst. när jag var tolv hade jag konstaterat, från diverse filmer som ju var dom enda som ville prata med mig om självmord, att män tydligen gör "vad som helst" för kvinnor med vissa attribut. jag såg till att skaffa mig dessa, och fick med ens en annan tolvåring på kroken. jag som inte ens behövt vinna över honom med min charm, lol. jag märkte att jag inte behövde tänka sålänge jag såg ut och förde mig på särskilda sätt. då tittade dom på mig sådär konstigt och samtalsnivån var plötsligt nere på easy. sålänge jag inte startade något av högre nivå, då fick jag mest ologisk aggressivitet tillbaka, så liksom. att prata om mina tankar var i stort sett fortfarande en knapp att trycka på när man vill ha våld som inte leder någonstans.
hur som helst, jag visste inte riktigt hur jag skulle lyckas manipulera en pojke till att faktiskt avliva mig. skulle jag erbjuda sex? hur gör man sex, isåfall? och dessutom kände jag mig ganska skeptisk över att han skulle hålla upp sin ände när jag gett min. han var en mobbare iaf, så jag tänkte att det kanske var ett plus. han kanske gillade våld.
istället så upptäckte jag hetero...."monogamt" sex, och hittade en frizon. jag behövde varken leva eller dö, och det var helt rättfärdigat. det var en plats att ha sin kropp när man inte visste var man fick vara utan att skapa lidande. det var dessutom ofta aktivt uppskattat av sällskapet. jag behövde bara följa med och så fanns inget annat. jag hade hittat den heliga graalen. en helig graal. andra heliga graaler jag hittat var salami, skabbers, snälla humlor, eminem (innan jag kunde engelska eller börjat identifiera mig som kvinna medan han ju då absolut inte gjorde det), kinderägg, chokladbollar, disneys aladdin och herkules (återigen innan jag förstod att min roll var där i bakgrunden. fast meg <3 tack för meg.), en gång när jag dök från en klippa och vattnet var helt klart och det syntes massa vackra färgglada växter på botten och solen strålade i vattnet, att vara ensam, att sova, att drömma najsiga drömmar, att träffa hundar som älskade barn. jag träffade en katt en gång och den skrämde skiten ur mig. i did not know why the fuck that little individ långsamt kom upp i mitt knä och mös, för att sen våldsamt ta tag i mitt huvud med utdragna klor och allt. jag minns bara dennes armhålor och bröstkorg som uppenbarligen bara var helt stumma. wat de fack. men tydligen är katter sådär, men vafan det visste väl inte jag.
aja, jag tog vinsterna där jag fann dom. och grejen är! att nu har jag förstått att det jag höll på med, som världen sa var att inte leva, det är visst att leva! det är att vara närvarande, och jag är sinnessjukt glad över att jag har väldigt lätt för det. det är sånt folk hoppar från stup för att få känna en stund. eller kör yoga eller meditation. man bara chillar, liksom. och det får man. det som får en att tro att man inte får det, är rädda människor som jag tror kommer av kapitalism och ett samhälle byggt på våld och hot om våld. jag tänker fan försöka va lycklig. och sluta gå på vad rädslan säger. men det är ju lite lättare sagt än gjort. jag är känslig, och när jag var liten och oerfaren, var omgivningen rädd, så jag lärde mig att vara rädd. man får ju typ. försöka ändra på det. det kan ju gå ju! jag är inte så rädd just precis nu
mvh fluoxetin
tack för mig
godnatt
mina råttor slåss
det gör mig lite ledsen
jag tror dom manipulerar mig