Konventionellt attraktiv kvinna med adhd i patriarkatets kapitalism made me do it

Kommentera
 

Denna termin har gått fruktansvärt dåligt för mig. Jag tänket varje dag på att jag inte vet vad som kommer att hända med mig om jag inte klarar kriterierna som gäller som utgångspunkt. Jag har inte koll på mina rättigheter och jag är rädd att jag kommer att gå in i depression igen om jag måste flytta tillbaka hem. Jag har adhd och enligt hörsägen tror jag att man enligt CSN kan bedriva 50% studier och ändå ha rätt till 100% CSNstöd, något jag tänker överklaga så långt det går om dom nekar mig det, då det tydligen ska vara svårt att "bevisa" i praktiken. Men utöver det, igår hade jag två stycket omtentor (e-tenta på dator i stor sal med andra elever så utan de särskilda stöd jag behöver pga min diagnos), och jag misslyckades med båda. När det var 15 minuter kvar på den första var jag halvvägs igenom den sista frågan jag behövde för att klara den, jag visste EXAKT vad jag höll på med, men jag insåg att det fanns en risk att jag inte skulle hinna klart på denna tid. Jag blev långsammare eftersom pressen fick mig att skriva fel symboler under mina uträkningar och det blev värre för varje gång jag märkte av detta. Jag kände att OM jag hade klarat båda dessa tentor igår, så skulle jag ha någon form av värdighet kvar, men när jag misslyckades med den första, kände jag mig patetisk och som att allt jag gjorde var ett pinsamt skämt. Jag har vid två tillfällen i mitt liv tagit betalt för sexuella tjänster och jag har tänkt aktivt på att göra det igen för att jag upplever min position i samhället som omöjlig att förstå mig på. Jag behöver pengar. Jag har inte pengar, jag bor i studentlägenhet så jag måste studera. Jag kommer inte kunna studera om CSN beslutar att jag måste betala tillbaka en klumpsumma för att få fortsatt stöd av dom. Jag har därför tänkt mycket på prostitution då det ofta känns som den enda utvägen om jag vill behålla min frihet i det stora hela. Jag kommer inte att flytta hem till er eller någon annan som jag måste fejka något framför för att slippa social konflikt och få mitt liv ifrågasatt. Detta är jag som skriver till er istället för till CSN eller någon annan myndighet (jag vet inte ens om myndighet är rätt ord) om min situation. Jag har inte försökt lura till mig pengar, jag har en diagnos och utöver den så har jag uppenbarligen många allvarliga psykiska svårigheter. Ni är dom enda som egentligen bryr er om detta, har jag börjat inse. Jag har förstått nu att även om jag i teorin har rätt till min kropp och till ett boende och att kunna vara självförsörjande medan jag bedriver studier, trots min säregenhet, så är det inte på det sättet det fungerar i samhället. Jag valde en för svår kurs för att klara detta. Jag har mått fruktansvärt dåligt hela 2017 och nu vet jag inte  hur jag ska göra. Jag har fått mycket hjälp av skolan, men det har kommit såpass sent att jag nu kommer på mig själv med att räkna om exakt hur många poäng jag får om jag gör olika saker och när. Mycket är på särskilda tider och jag får panik och kan inte prestera. Jag skriver allt detta och känner mig manipulativ och som jag spelar "depression-stackarsamanda-kortet". För att det blir svårt för vem som helst att inte hålla med mig utan att verka som ett monster. Så, jag inser det, men så ser det ut, och ni får känna er hur ni vill, jag kommer fortfarande att vara den här personen som jag tyvärr är just nu. Nu är jag redan tio minuter sen till min föreläsning för att jag suttit på toaletten och gråtit i tjugo minuter. Jag ska träffa min mentor och planera följande vecka idag. Imorgon ska jag avliva Ceasar. Jag vet inte hur jag kommer att hantera det. Jag förstår inte varför jag mår så fruktansvärt dåligt, när jag inte ens är särskilt dålig på något. Varför känns det alltid som att jag inte hör hemma i vår värld? Jag skriver till er för att jag är kluven angående min moral och mina möjligheter. Jag ver inte vad jag ska göra. Jag bestämde mig på bussen hit för att jag ska höja min dos fluoxetin, för att jag hur som helst, i denna fasen av mitt liv, försöker hålla andan och ge den superkänsliga versionen av mig pengar. För jag vill inte medicinera. Men jag klarar inte att prestera så som reglerna är satta för att någon i min ålder och livsfas ska ha möjlighet att vara ensam. Jag vill bara bli lämnad ifred. Har ni pengar? Om CSN avslår alla mina överklaganden behöver jag den klumpsumman, eller ta reda på vilka andra alternativ som finns. Jag har sökt en lärarlinje, som jag hellre vill gå. För jag klarade uppenbarligen inte detta, men hur skulle jag veta det?