11 apr, 22:21 hade jag tagit gammal medicin aka dopat mig innan hetsplugg. såhär yttrades den avtändningen, så att säga

Kommentera
skämtosido så känner jag mig väldigt ofta som en våldtagen hora. vilket kan ha att göra med att det är vad jag är, på vissa vis. inte konstant såklart, men vem är någonsin något konstant, liksom?

Det är så trist ibland. jag vill inte vara specifik för oftast upplever jag världen som handen man inte ska bita för att det ger en mat. lite som hur jag är den handen till mina råttor som jag påstår mig älska trots att jag beställt och köpt dom och bestämmer när dom ska dö och precis nästan allt som ska hända i deras liv. jag kan itne avgöra om det är mig själv jag äcklas av eller om det är något utanför mig.

Väldigt ofta berättas det för mig att jag känner fel och tolkar fel och egentligen bara HAR FEL. i det mesta. tankar och känslor och "prestationer", vilka jag snarare skulle vilja kalla för kroppsöversättningar av hjärnfenomen. jag förstår inte vad premisserna är för världen. jag vet itne varför människor som går på prommenad fortsätter att sätta ena benet framför det andra. innan jag tog in omvärldens människor så undrade jag itne sånt här på samma sätt. jag undrade väl, men itne på det desperata vis som jag gör nu.
jag upplever en press. jag upplever ofta panik. när världen försöker integrera med mig. väldigt mycket av det omvärlden tycker är inviter, tycker jag är övergrepp. jag upplever mycket som vidrigt. jag upplever mig ofta vara illa dolt indirekt tvingad till saker. jag upplever att jag måste övertyga förövare om att de inte har påverkat mig negativt, då jag upplever deras vetskap om mitt hat som en genväg till ännu mer vidrigheter.
ofta "förstår" "inte" omvärlden vad som kommer att göra mig fruktansvärt illa. omvärlden har fått mig att se det som oerhört viktigt att ta reda på varför jag fungerar som jag gör, det vill säga vem jag är, och jämföra det med vad jag borde vara. och sedan föra över denna korrekta information till omvärlden, hur nu omvärlden än må se ut just då. det ligger alltså hos mig att analysera och förstå mig själv och alla andra och hur våra interaktioner påverkar oss och hur vi tolkar stimuli i vårt inre. att inte bara ta reda på vad som är JAG, och vad som är avvikelser och vad dessa beror på, men också vad som är andra individers JAG respektive egon och hur deras kroppar och sociala position påverkar deras sätt att bearbeta vad jag försöker förmedla till den. hur ska världen annars kunna vara annat är vidrig mot mig? världen kan ju itne själv förväntas på ett magiskt sätt veta vad mina otroligt säregna, störda triggers är. jag är ju inte en normal person, jag är ju sådär -konstig-. ju. faktiskt. det vet jag ju. jag vet JU det innerst inne. men amanda du fattar ju. common sense. fy fan vad skönt att få vara så dum som vissa är så sent i livet. jag var inte ens så jävla dum när jag gick på dagis. att ha det enkelt är att vara dum. att lösa problem gör en till en problemlösare. att straffas för vissa scenarior, gör en till en problemsökare och förebyggare.
mitt felsökande är något jag alltid upplevt som akut, nödvändigt, möjligt. och jag har alltid hatat mig själv, när jag haft ont. jag har ju uppenbarligen försatt mig själv i situationen. jag skulle ha vetat, jag har juträffat människor förut, jag har varit vaken förut, jag har sovit förut, jag har ljugit och sett andra ljuga och så vidare. jag har tänkt, jag har funnits, jag har alltid haft så mycket potential. så varför var jag aldrig någonting. fy fan vad äckligt. jag är så jävla äcklad och trött. det är så mycket som är patetiskt. jag kan inte peka ut saker, för det är patetiskt att se en specifik sak som patetisk utan sitt sammanhang. jag är så jävla trött på mig själv. dock! känner jag itne direkt att jag har särskilt mycket erfarenhet av mig själv. jag har mycket erfarenhet av att tänka, analysera saker. jag vill vara med. jag vill väl leva antar jag. "jag". men så ofta när jag märker vad det är som kommer från mig så blir jag ju förvånad. eftersom jag tydligen förväntar mig alla andra. jag har ju lagt så mycket tid på att förstå och manipulera dom. att "hjälpa" dom. men aldrig göra dom beroende av mig, för det är inte kärlek egentligen. hur går det i kapitalismen? vilken tur att jag är älskad av en del ekonomer.
jag har bara velat orsaka någons lycka, men itne vara den. för jag vill vara något bra. jag har fått för mig att för att överleva, så måste andra vilja att man ska överleva. och andra vill bara att man ska överleva, om dom tror sig behöva något från en. det är inte kärlek. det är utnyttjande. att försöka älska något i kapitalismen är paradoxalt. jag har köpt liv. hur kan vi tro att det på en större skala går att lära mänskligheten vad respekt är när vi har pengar. det går inte att leva med sig själv i den norm vi har. man kan bara leva med det vi är om man medicinerar eller glömmer eller kommer över sin empati och sin ensamhet. man kan inte vara annat än ensam ju. men det behöver ju inte va så. men just nu behöver det det. hur äckligt är inte det. jag vet itne ens. jag vill bara säga ordet äckligt väldigt många gånger för att det är skönt. jag vill inte. jag vill inte. alls. äckligt.