ibland tappar jag känslan av mig själv. det är det värsta jag vet. varje gång är det det värsta jag vet. när jag inte förstår vad det är som orsakar det värsta jag vet. så hatar jag allt som hände precis innan. som jag tolkar det. ungefär som hur panikångestattacker leder till torgskräck.

i am the ocean

Amanda tänker Kommentera
ibland tappar jag känslan av mig själv. det är det värsta jag vet. varje gång är det det värsta jag vet. när jag inte förstår vad det är som orsakar det värsta jag vet. så hatar jag allt som hände precis innan. som jag tolkar det. ungefär som hur panikångestattacker leder till torgskräck.
jag älskade att leva när jag var liten. sen sa världen till mig att det jag gjorde inte var att leva, och att om jag fortsatte så skulle jag skapa lidande och sen dö. så jag bestämde mig för att jag ville dö. jag visste inte riktigt hur man gjorde, så jag höll ögonen öppna. på film såg jag att man kunde ta piller och i skolan sa fröken att man inte fick sticka in grejer i vägguttagen för att då dog man. så jag testade och testade, men det gick liksom bara inte. istället gjorde jag bara illa mig på olika sätt, och det ville jag ju inte. jag gav upp och bad mina föräldrar om hjälp. dom hjälpte mig alltid när jag bad dom, och jag var medveten om att dom kanske först inte skulle vilja, men att när de förstod att jag tänkt igenom saken så skulle dom gå med på det. som resonabla, kärleksfulla människor. dom ville inte. jag var helt paff. dom sa att dom älskade mig, dom sa att dom ville att jag skulle må bra, dom sa att det värsta dom visste var när jag led. deras argument var dåliga och få, för en gångs skull. dom verkade inte över huvud taget lyssna på vad jag hade att säga. jag hade ju tänkt. på allt. uppenbarligen ville dom leva, det var cool. uppenbarligen hade vi olika åsikter när det kom till mitt eventuella fortsatta liv, det var bara det, att om vi inte beslutade att jag hade rätt, så beslutade vi ju att dom hade rätt. utan att dom ens argumenterade. jag tyckte att dom var orimligt egoistiska och barnsliga. jag tappade min respekt för dom och började hata dom eftersom dom dömde mig till tortyr och sen hade mage att låtsas att dom både älskade mig och var offer i något scenario som jag skapat. jag provade själv lite till, det enda som hände var att jag blev grön i ansiktet och hög i skolan. vilket resulterade i att jag uppfattade någon "modell-för-en-dag"situation som guld och ba "holy shit, på riktigt, klart som fan att jag vill ha det". följt av att jag bokade in mig själv och fyra vänner. sen fick jag ju genomföra det också för att dölja mina spår. mycket sånt. avvikande planer leder ofta till lustigheter.
hur som helst. när jag var tolv hade jag konstaterat, från diverse filmer som ju var dom enda som ville prata med mig om självmord, att män tydligen gör "vad som helst" för kvinnor med vissa attribut. jag såg till att skaffa mig dessa, och fick med ens en annan tolvåring på kroken. jag som inte ens behövt vinna över honom med min charm, lol. jag märkte att jag inte behövde tänka sålänge jag såg ut och förde mig på särskilda sätt. då tittade dom på mig sådär konstigt och samtalsnivån var plötsligt nere på easy. sålänge jag inte startade något av högre nivå, då fick jag mest ologisk aggressivitet tillbaka, så liksom. att prata om mina tankar var i stort sett fortfarande en knapp att trycka på när man vill ha våld som inte leder någonstans.
hur som helst, jag visste inte riktigt hur jag skulle lyckas manipulera en pojke till att faktiskt avliva mig. skulle jag erbjuda sex? hur gör man sex, isåfall? och dessutom kände jag mig ganska skeptisk över att han skulle hålla upp sin ände när jag gett min. han var en mobbare iaf, så jag tänkte att det kanske var ett plus. han kanske gillade våld.
istället så upptäckte jag hetero...."monogamt" sex, och hittade en frizon. jag behövde varken leva eller dö, och det var helt rättfärdigat. det var en plats att ha sin kropp när man inte visste var man fick vara utan att skapa lidande. det var dessutom ofta aktivt uppskattat av sällskapet. jag behövde bara följa med och så fanns inget annat. jag hade hittat den heliga graalen. en helig graal. andra heliga graaler jag hittat var salami, skabbers, snälla humlor, eminem (innan jag kunde engelska eller börjat identifiera mig som kvinna medan han ju då absolut inte gjorde det), kinderägg, chokladbollar, disneys aladdin och herkules (återigen innan jag förstod att min roll var där i bakgrunden. fast meg <3 tack för meg.), en gång när jag dök från en klippa och vattnet var helt klart och det syntes massa vackra färgglada växter på botten och solen strålade i vattnet, att vara ensam, att sova, att drömma najsiga drömmar, att träffa hundar som älskade barn. jag träffade en katt en gång och den skrämde skiten ur mig. i did not know why the fuck that little individ långsamt kom upp i mitt knä och mös, för att sen våldsamt ta tag i mitt huvud med utdragna klor och allt. jag minns bara dennes armhålor och bröstkorg som uppenbarligen bara var helt stumma. wat de fack. men tydligen är katter sådär, men vafan det visste väl inte jag.
aja, jag tog vinsterna där jag fann dom. och grejen är! att nu har jag förstått att det jag höll på med, som världen sa var att inte leva, det är visst att leva! det är att vara närvarande, och jag är sinnessjukt glad över att jag har väldigt lätt för det. det är sånt folk hoppar från stup för att få känna en stund. eller kör yoga eller meditation. man bara chillar, liksom. och det får man. det som får en att tro att man inte får det, är rädda människor som jag tror kommer av kapitalism och ett samhälle byggt på våld och hot om våld. jag tänker fan försöka va lycklig. och sluta gå på vad rädslan säger. men det är ju lite lättare sagt än gjort. jag är känslig, och när jag var liten och oerfaren, var omgivningen rädd, så jag lärde mig att vara rädd. man får ju typ. försöka ändra på det. det kan ju gå ju! jag är inte så rädd just precis nu
mvh fluoxetin
tack för mig
godnatt
mina råttor slåss
det gör mig lite ledsen
jag tror dom manipulerar mig

suicidala barn

Amanda tänker Kommentera
jag älskade att leva när jag var liten. sen sa världen till mig att det jag gjorde inte var att leva, och att om jag fortsatte så skulle jag skapa lidande och sen dö. så jag bestämde mig för att jag ville dö. jag visste inte riktigt hur man gjorde, så jag höll ögonen öppna. på film såg jag att man kunde ta piller och i skolan sa fröken att man inte fick sticka in grejer i vägguttagen för att då dog man. så jag testade och testade, men det gick liksom bara inte. istället gjorde jag bara illa mig på olika sätt, och det ville jag ju inte. jag gav upp och bad mina föräldrar om hjälp. dom hjälpte mig alltid när jag bad dom, och jag var medveten om att dom kanske först inte skulle vilja, men att när de förstod att jag tänkt igenom saken så skulle dom gå med på det. som resonabla, kärleksfulla människor. dom ville inte. jag var helt paff. dom sa att dom älskade mig, dom sa att dom ville att jag skulle må bra, dom sa att det värsta dom visste var när jag led. deras argument var dåliga och få, för en gångs skull. dom verkade inte över huvud taget lyssna på vad jag hade att säga. jag hade ju tänkt. på allt. uppenbarligen ville dom leva, det var cool. uppenbarligen hade vi olika åsikter när det kom till mitt eventuella fortsatta liv, det var bara det, att om vi inte beslutade att jag hade rätt, så beslutade vi ju att dom hade rätt. utan att dom ens argumenterade. jag tyckte att dom var orimligt egoistiska och barnsliga. jag tappade min respekt för dom och började hata dom eftersom dom dömde mig till tortyr och sen hade mage att låtsas att dom både älskade mig och var offer i något scenario som jag skapat. jag provade själv lite till, det enda som hände var att jag blev grön i ansiktet och hög i skolan. vilket resulterade i att jag uppfattade någon "modell-för-en-dag"situation som guld och ba "holy shit, på riktigt, klart som fan att jag vill ha det". följt av att jag bokade in mig själv och fyra vänner. sen fick jag ju genomföra det också för att dölja mina spår. mycket sånt. avvikande planer leder ofta till lustigheter.
hur som helst. när jag var tolv hade jag konstaterat, från diverse filmer som ju var dom enda som ville prata med mig om självmord, att män tydligen gör "vad som helst" för kvinnor med vissa attribut. jag såg till att skaffa mig dessa, och fick med ens en annan tolvåring på kroken. jag som inte ens behövt vinna över honom med min charm, lol. jag märkte att jag inte behövde tänka sålänge jag såg ut och förde mig på särskilda sätt. då tittade dom på mig sådär konstigt och samtalsnivån var plötsligt nere på easy. sålänge jag inte startade något av högre nivå, då fick jag mest ologisk aggressivitet tillbaka, så liksom. att prata om mina tankar var i stort sett fortfarande en knapp att trycka på när man vill ha våld som inte leder någonstans.
hur som helst, jag visste inte riktigt hur jag skulle lyckas manipulera en pojke till att faktiskt avliva mig. skulle jag erbjuda sex? hur gör man sex, isåfall? och dessutom kände jag mig ganska skeptisk över att han skulle hålla upp sin ände när jag gett min. han var en mobbare iaf, så jag tänkte att det kanske var ett plus. han kanske gillade våld.
istället så upptäckte jag hetero...."monogamt" sex, och hittade en frizon. jag behövde varken leva eller dö, och det var helt rättfärdigat. det var en plats att ha sin kropp när man inte visste var man fick vara utan att skapa lidande. det var dessutom ofta aktivt uppskattat av sällskapet. jag behövde bara följa med och så fanns inget annat. jag hade hittat den heliga graalen. en helig graal. andra heliga graaler jag hittat var salami, skabbers, snälla humlor, eminem (innan jag kunde engelska eller börjat identifiera mig som kvinna medan han ju då absolut inte gjorde det), kinderägg, chokladbollar, disneys aladdin och herkules (återigen innan jag förstod att min roll var där i bakgrunden. fast meg <3 tack för meg.), en gång när jag dök från en klippa och vattnet var helt klart och det syntes massa vackra färgglada växter på botten och solen strålade i vattnet, att vara ensam, att sova, att drömma najsiga drömmar, att träffa hundar som älskade barn. jag träffade en katt en gång och den skrämde skiten ur mig. i did not know why the fuck that little individ långsamt kom upp i mitt knä och mös, för att sen våldsamt ta tag i mitt huvud med utdragna klor och allt. jag minns bara dennes armhålor och bröstkorg som uppenbarligen bara var helt stumma. wat de fack. men tydligen är katter sådär, men vafan det visste väl inte jag.
aja, jag tog vinsterna där jag fann dom. och grejen är! att nu har jag förstått att det jag höll på med, som världen sa var att inte leva, det är visst att leva! det är att vara närvarande, och jag är sinnessjukt glad över att jag har väldigt lätt för det. det är sånt folk hoppar från stup för att få känna en stund. eller kör yoga eller meditation. man bara chillar, liksom. och det får man. det som får en att tro att man inte får det, är rädda människor som jag tror kommer av kapitalism och ett samhälle byggt på våld och hot om våld. jag tänker fan försöka va lycklig. och sluta gå på vad rädslan säger. men det är ju lite lättare sagt än gjort. jag är känslig, och när jag var liten och oerfaren, var omgivningen rädd, så jag lärde mig att vara rädd. man får ju typ. försöka ändra på det. det kan ju gå ju! jag är inte så rädd just precis nu
mvh fluoxetin
tack för mig
godnatt
mina råttor slåss
det gör mig lite ledsen
jag tror dom manipulerar mig
 

Denna termin har gått fruktansvärt dåligt för mig. Jag tänket varje dag på att jag inte vet vad som kommer att hända med mig om jag inte klarar kriterierna som gäller som utgångspunkt. Jag har inte koll på mina rättigheter och jag är rädd att jag kommer att gå in i depression igen om jag måste flytta tillbaka hem. Jag har adhd och enligt hörsägen tror jag att man enligt CSN kan bedriva 50% studier och ändå ha rätt till 100% CSNstöd, något jag tänker överklaga så långt det går om dom nekar mig det, då det tydligen ska vara svårt att "bevisa" i praktiken. Men utöver det, igår hade jag två stycket omtentor (e-tenta på dator i stor sal med andra elever så utan de särskilda stöd jag behöver pga min diagnos), och jag misslyckades med båda. När det var 15 minuter kvar på den första var jag halvvägs igenom den sista frågan jag behövde för att klara den, jag visste EXAKT vad jag höll på med, men jag insåg att det fanns en risk att jag inte skulle hinna klart på denna tid. Jag blev långsammare eftersom pressen fick mig att skriva fel symboler under mina uträkningar och det blev värre för varje gång jag märkte av detta. Jag kände att OM jag hade klarat båda dessa tentor igår, så skulle jag ha någon form av värdighet kvar, men när jag misslyckades med den första, kände jag mig patetisk och som att allt jag gjorde var ett pinsamt skämt. Jag har vid två tillfällen i mitt liv tagit betalt för sexuella tjänster och jag har tänkt aktivt på att göra det igen för att jag upplever min position i samhället som omöjlig att förstå mig på. Jag behöver pengar. Jag har inte pengar, jag bor i studentlägenhet så jag måste studera. Jag kommer inte kunna studera om CSN beslutar att jag måste betala tillbaka en klumpsumma för att få fortsatt stöd av dom. Jag har därför tänkt mycket på prostitution då det ofta känns som den enda utvägen om jag vill behålla min frihet i det stora hela. Jag kommer inte att flytta hem till er eller någon annan som jag måste fejka något framför för att slippa social konflikt och få mitt liv ifrågasatt. Detta är jag som skriver till er istället för till CSN eller någon annan myndighet (jag vet inte ens om myndighet är rätt ord) om min situation. Jag har inte försökt lura till mig pengar, jag har en diagnos och utöver den så har jag uppenbarligen många allvarliga psykiska svårigheter. Ni är dom enda som egentligen bryr er om detta, har jag börjat inse. Jag har förstått nu att även om jag i teorin har rätt till min kropp och till ett boende och att kunna vara självförsörjande medan jag bedriver studier, trots min säregenhet, så är det inte på det sättet det fungerar i samhället. Jag valde en för svår kurs för att klara detta. Jag har mått fruktansvärt dåligt hela 2017 och nu vet jag inte  hur jag ska göra. Jag har fått mycket hjälp av skolan, men det har kommit såpass sent att jag nu kommer på mig själv med att räkna om exakt hur många poäng jag får om jag gör olika saker och när. Mycket är på särskilda tider och jag får panik och kan inte prestera. Jag skriver allt detta och känner mig manipulativ och som jag spelar "depression-stackarsamanda-kortet". För att det blir svårt för vem som helst att inte hålla med mig utan att verka som ett monster. Så, jag inser det, men så ser det ut, och ni får känna er hur ni vill, jag kommer fortfarande att vara den här personen som jag tyvärr är just nu. Nu är jag redan tio minuter sen till min föreläsning för att jag suttit på toaletten och gråtit i tjugo minuter. Jag ska träffa min mentor och planera följande vecka idag. Imorgon ska jag avliva Ceasar. Jag vet inte hur jag kommer att hantera det. Jag förstår inte varför jag mår så fruktansvärt dåligt, när jag inte ens är särskilt dålig på något. Varför känns det alltid som att jag inte hör hemma i vår värld? Jag skriver till er för att jag är kluven angående min moral och mina möjligheter. Jag ver inte vad jag ska göra. Jag bestämde mig på bussen hit för att jag ska höja min dos fluoxetin, för att jag hur som helst, i denna fasen av mitt liv, försöker hålla andan och ge den superkänsliga versionen av mig pengar. För jag vill inte medicinera. Men jag klarar inte att prestera så som reglerna är satta för att någon i min ålder och livsfas ska ha möjlighet att vara ensam. Jag vill bara bli lämnad ifred. Har ni pengar? Om CSN avslår alla mina överklaganden behöver jag den klumpsumman, eller ta reda på vilka andra alternativ som finns. Jag har sökt en lärarlinje, som jag hellre vill gå. För jag klarade uppenbarligen inte detta, men hur skulle jag veta det?

Konventionellt attraktiv kvinna med adhd i patriarkatets kapitalism made me do it

Veckans babe Kommentera
 

Denna termin har gått fruktansvärt dåligt för mig. Jag tänket varje dag på att jag inte vet vad som kommer att hända med mig om jag inte klarar kriterierna som gäller som utgångspunkt. Jag har inte koll på mina rättigheter och jag är rädd att jag kommer att gå in i depression igen om jag måste flytta tillbaka hem. Jag har adhd och enligt hörsägen tror jag att man enligt CSN kan bedriva 50% studier och ändå ha rätt till 100% CSNstöd, något jag tänker överklaga så långt det går om dom nekar mig det, då det tydligen ska vara svårt att "bevisa" i praktiken. Men utöver det, igår hade jag två stycket omtentor (e-tenta på dator i stor sal med andra elever så utan de särskilda stöd jag behöver pga min diagnos), och jag misslyckades med båda. När det var 15 minuter kvar på den första var jag halvvägs igenom den sista frågan jag behövde för att klara den, jag visste EXAKT vad jag höll på med, men jag insåg att det fanns en risk att jag inte skulle hinna klart på denna tid. Jag blev långsammare eftersom pressen fick mig att skriva fel symboler under mina uträkningar och det blev värre för varje gång jag märkte av detta. Jag kände att OM jag hade klarat båda dessa tentor igår, så skulle jag ha någon form av värdighet kvar, men när jag misslyckades med den första, kände jag mig patetisk och som att allt jag gjorde var ett pinsamt skämt. Jag har vid två tillfällen i mitt liv tagit betalt för sexuella tjänster och jag har tänkt aktivt på att göra det igen för att jag upplever min position i samhället som omöjlig att förstå mig på. Jag behöver pengar. Jag har inte pengar, jag bor i studentlägenhet så jag måste studera. Jag kommer inte kunna studera om CSN beslutar att jag måste betala tillbaka en klumpsumma för att få fortsatt stöd av dom. Jag har därför tänkt mycket på prostitution då det ofta känns som den enda utvägen om jag vill behålla min frihet i det stora hela. Jag kommer inte att flytta hem till er eller någon annan som jag måste fejka något framför för att slippa social konflikt och få mitt liv ifrågasatt. Detta är jag som skriver till er istället för till CSN eller någon annan myndighet (jag vet inte ens om myndighet är rätt ord) om min situation. Jag har inte försökt lura till mig pengar, jag har en diagnos och utöver den så har jag uppenbarligen många allvarliga psykiska svårigheter. Ni är dom enda som egentligen bryr er om detta, har jag börjat inse. Jag har förstått nu att även om jag i teorin har rätt till min kropp och till ett boende och att kunna vara självförsörjande medan jag bedriver studier, trots min säregenhet, så är det inte på det sättet det fungerar i samhället. Jag valde en för svår kurs för att klara detta. Jag har mått fruktansvärt dåligt hela 2017 och nu vet jag inte  hur jag ska göra. Jag har fått mycket hjälp av skolan, men det har kommit såpass sent att jag nu kommer på mig själv med att räkna om exakt hur många poäng jag får om jag gör olika saker och när. Mycket är på särskilda tider och jag får panik och kan inte prestera. Jag skriver allt detta och känner mig manipulativ och som jag spelar "depression-stackarsamanda-kortet". För att det blir svårt för vem som helst att inte hålla med mig utan att verka som ett monster. Så, jag inser det, men så ser det ut, och ni får känna er hur ni vill, jag kommer fortfarande att vara den här personen som jag tyvärr är just nu. Nu är jag redan tio minuter sen till min föreläsning för att jag suttit på toaletten och gråtit i tjugo minuter. Jag ska träffa min mentor och planera följande vecka idag. Imorgon ska jag avliva Ceasar. Jag vet inte hur jag kommer att hantera det. Jag förstår inte varför jag mår så fruktansvärt dåligt, när jag inte ens är särskilt dålig på något. Varför känns det alltid som att jag inte hör hemma i vår värld? Jag skriver till er för att jag är kluven angående min moral och mina möjligheter. Jag ver inte vad jag ska göra. Jag bestämde mig på bussen hit för att jag ska höja min dos fluoxetin, för att jag hur som helst, i denna fasen av mitt liv, försöker hålla andan och ge den superkänsliga versionen av mig pengar. För jag vill inte medicinera. Men jag klarar inte att prestera så som reglerna är satta för att någon i min ålder och livsfas ska ha möjlighet att vara ensam. Jag vill bara bli lämnad ifred. Har ni pengar? Om CSN avslår alla mina överklaganden behöver jag den klumpsumman, eller ta reda på vilka andra alternativ som finns. Jag har sökt en lärarlinje, som jag hellre vill gå. För jag klarade uppenbarligen inte detta, men hur skulle jag veta det?