duschar i guld det är gyllene tider

Kommentera
Jag vill kräkas här och må bättre men nu känner jag istället en prestationsångest för jag är rädd att kräkas dåligt och missa lättnaden. Det förra inlägget var väl lite av en sur uppstötning om vi ska va sånna. 
Nnnnnääääääämen jag har ett förstahandskontrakt på nyproduktion studentlägenhet på kroken, skriver kontrakt nästa onsdag, det går right up on the fridge bland resten av grejerna som är det bästa som hänt mig. Men nu känns det som att jag fick missfall för att jag tillkännagav min graviditet innan två månader, eller hur länge man nu brukar vänta. Och för er tröga personer som itne vet vad en metafor är så är graviditeten en såkallad metafor för det faktum att jag väntar lägenhet. Jag blev arg nu. Det kändes som att jag undertryckte min ilska bara för att jag itne använde caps, men det kändes inte som att caps skulle göra min ton rättvisa. Jag vill mest förmedla att jag är fruktansvärt bitter just previs nu. Precis som vanligt alltså. 
Usch jag har en sån konstant deja vu av hela mitt 16e år som existerande. Usch. Usch. Eller? Ellllllller? Usch. Kanske är nice? Ehh.... Inte just nu iaf. Kan va för att jag är sämst på att äta. Vadå "kan"? Fan är ditt problem? ATT. JAG. INTE. KÄKAT. KANSKE. Helvete. 
Men om vi ska vara helt objektiva så är mina omständigheter helt fantastiskt skräddarsydda för att man ska tro att jag ska vara den lyckligaste människan i världen. Jag älskar mitt liv just nu, men jag är fortfarande sjukt bitterfittig för vissa skepp kanske seglat efter 22 år. Just nu känner jag njutning av att låta ångest vara självgående i en självuppfyllande spriralprofetia a la snöbollseffekten. Och det är väl lite det jag menar men att jag är bitter som fan fast allt är helt jävla underbart.