men jag minns inte vad det var. igår var världens mest utmattande dag. juste! det var det jag missförstod. jag fattade igår när jag kände en massa ledsna och desperata känslor att jag inte hade ångest. jag har lyckats bli av med en stor del av den ångesten jag nästan normaliserat och identifierat mig med innan. när den försvann trodde jag att jag hade en påersonlighetsförändring eller att min empati skulle försvinna eller min min förmåga att känna kärlek eller sorg, för jag har trott att den irrelevanta ångesten jag alltid känt varit känslorna, för obehaget har alltid varit dominant och distraherande. och igår blev jag förvirrad över att jag kände mig lättad över min urgröpta grop i bröstet och gråthuvudvärk, och det tog lite tid innan jag vågade erkänna det, för jag var rädd att det var någon sjuk sadistisk sida som kände lättnad kring lidande, men när jag slutat skamma mig själv och oroa mig insåg jag att jag bara var så otroligt lättad för att jag kunde känna starka känslor som inte var ångest. jag kan vara ledsen utan att tycka att det känns fel och hopplöst. och jag visste att jag kände kärlek, inte som bedövningsmedel eller distraktion eller kulturell press eller normativa krav eller att ljuga för mig eller den andra eller känna att jag älskar att bli älskad. jag bara älskar och sen att det är besvarat är en bonus som gör ont att bli av med, men jag vet att det kommer hända och det stoppar mig inte från att vilja känna det ändå, för det kan jag verkligen, verkligen undvika i detta fall. det kändes bra att känna sina riktiga känslor som inte har den där glossy feelen som så mycket har som jag känner mig skeptisk till. det kändes så ärligt och tryggt och fruktansvärt och jag har ingen aning om jag kommer kunna plugga idag man jag ska försöka. 
det känns iaf skönt att veta att jag finns utan min ångest, och denna gång är jag faktiskt samma person som med ångesten, bara det att jag inte har ont. så jag antar att jag lever som jag vill nu och började med det trots ångesten, så jag har väl höjt min livkvalite typ. nejmen tack terapi. det känns som att mitt hjärta ligger under min magsäck och jag kan inte skämta. 
 

det var något jag missförstod och sen förstod

Amanda tänker Kommentera
men jag minns inte vad det var. igår var världens mest utmattande dag. juste! det var det jag missförstod. jag fattade igår när jag kände en massa ledsna och desperata känslor att jag inte hade ångest. jag har lyckats bli av med en stor del av den ångesten jag nästan normaliserat och identifierat mig med innan. när den försvann trodde jag att jag hade en påersonlighetsförändring eller att min empati skulle försvinna eller min min förmåga att känna kärlek eller sorg, för jag har trott att den irrelevanta ångesten jag alltid känt varit känslorna, för obehaget har alltid varit dominant och distraherande. och igår blev jag förvirrad över att jag kände mig lättad över min urgröpta grop i bröstet och gråthuvudvärk, och det tog lite tid innan jag vågade erkänna det, för jag var rädd att det var någon sjuk sadistisk sida som kände lättnad kring lidande, men när jag slutat skamma mig själv och oroa mig insåg jag att jag bara var så otroligt lättad för att jag kunde känna starka känslor som inte var ångest. jag kan vara ledsen utan att tycka att det känns fel och hopplöst. och jag visste att jag kände kärlek, inte som bedövningsmedel eller distraktion eller kulturell press eller normativa krav eller att ljuga för mig eller den andra eller känna att jag älskar att bli älskad. jag bara älskar och sen att det är besvarat är en bonus som gör ont att bli av med, men jag vet att det kommer hända och det stoppar mig inte från att vilja känna det ändå, för det kan jag verkligen, verkligen undvika i detta fall. det kändes bra att känna sina riktiga känslor som inte har den där glossy feelen som så mycket har som jag känner mig skeptisk till. det kändes så ärligt och tryggt och fruktansvärt och jag har ingen aning om jag kommer kunna plugga idag man jag ska försöka. 
det känns iaf skönt att veta att jag finns utan min ångest, och denna gång är jag faktiskt samma person som med ångesten, bara det att jag inte har ont. så jag antar att jag lever som jag vill nu och började med det trots ångesten, så jag har väl höjt min livkvalite typ. nejmen tack terapi. det känns som att mitt hjärta ligger under min magsäck och jag kan inte skämta. 
 
Lätt att vi kör en till! Är det något jag hatar är det att läsa när jag själv skrivit "haha". Inte hundra på varför än, men det lär jag ju veta när jag läser detta och skrocka för mig själv medan jag långsamt skakar på huvudet och ba "håhå, manchildamanda, you know noffing u lil shitty person, i wish u were smarter håhåhååååå då kanske du hade levt lite längre och det kanske är sånt som jag värderar nu när det är mina organ som känns lite mer". 
Jag vill inte klippa mig någonsin igen. Jag vill heller itne köpa kläder någonsin igen, fast hälften av tiden vill jag klä ut mig till den samhällsönskade varianten av tjejuniformen. Som komplement till tjejmasken som jag fortfarande klamrar mig fast vid som biljett till sista unset prettygirlprivilegium. Funderar på att även se ut som jag gjorde när jag njöt och led till fullo av den totala effekten av prettygirlkonsekvenserna. 
Jag runka hela vägen till spermabanken
Jag känner att jag älskar Emeli, och jag känner att det är besvarat. Jag känner att vi skulle höja bådas livsstandard något offantligt av att bo ihop, men lägenheten jag flyttar in i i april var ett offer i could not refuse. 
Har varannan tand bärnsten bärnsten och varannan tand brons
Jag har också hittat ett substitut till mitt hudslitande, jag har börjat snurra mitt hår till en glamourös korv som jag kallar för balkorven.
Fick betyget vg bäst på hela bb 
Fysiktentan gick tyvärr inte riktigt lika bra sopm min födelse, lär få göra om den tyvärr. Vilken tråkig turn mitt missvisade självförtroende nu får ta. höhöhööhö så är det när man har ett skört litet ego som blåser iväg för minsta motgång. Vaknat med finne? Tycker jag låter som att det är dags att jag hoppar av skolan och säljer min kropp för knark att dö av, så blir överreaktionen kort och intentiv som allt annat jag gör. Mmmmmm.... Puss mina små hjärtegull! Ni vet att ni är allt för mig! Och när vissa av er läser det så behöver ni inte bry er om min ironi, men resten bör höra motsatsen. Kärlek! Fred! Självförtroende! Närvaro! MHM! GOOD STUFF! 
Jag gillar inte att köra singellivet på hardmode för det är ju ganska hard, men jag vill ju inte ens leka leken från början och jag vill inte vinna några av priserna som erbjuds så vad fan är mitt alternativ till att köra med båda händerna bakbundna? 
Har aldrig vart nått fan av kokain men jag har sett bieffekter av hur känd man blir
Jag är väl helt enkelt för komplicerad och fantastisk och underbar och smart och snygg och cool och framförallt rolig och ödmjuk och kärleksfull och bra på relationer och expert på mental hälsa för att kunna slappna av när jag är ensam med the perfection that is me. Jag har iaf slutat ljuga, men finner det ganska komplicerat och svårt och som att miljön sällan är sån att ärlighet gör sig bra i den eller ens är särskilt lätt att förmedla för ord betyder inte vad man tror när man lär sig dom i vardagliga fall. Man måste ljuga för att bli förstådd typ.  Elleeeeeeer? Godnatt, nu ska jag städa råttburen och käka och försöka gråta men det enda som kommer hända är väl som mest en dammig ögonprutt och sen ska jag sova hos min älskade homegirl som tar bort känslan av desperation. Vilken delightful jävla kopp med solskenskärlek jag är, Fattar itne varför inte fler lyssnar på mina livsråd, jag vet ju uppenbarligen hur man tar sig till harmoni. Eller äsch, skämtosida kanske jag itne kan erbjuda harmoni, men om du är intresserad av en vegetarisk känslolasagn av apati och hysteri finns jag här när du är sugen <3 åh, nu är jag nästan på riktigt avslappnad. åh, faktiskt. åh, känns som att jag nästan blev lite småklar för tillfället. fan åh fan va skönt. åh. 
 
 

bronsskivorna i hallen skvallrar om min framgång

Amanda tänker Kommentera
Lätt att vi kör en till! Är det något jag hatar är det att läsa när jag själv skrivit "haha". Inte hundra på varför än, men det lär jag ju veta när jag läser detta och skrocka för mig själv medan jag långsamt skakar på huvudet och ba "håhå, manchildamanda, you know noffing u lil shitty person, i wish u were smarter håhåhååååå då kanske du hade levt lite längre och det kanske är sånt som jag värderar nu när det är mina organ som känns lite mer". 
Jag vill inte klippa mig någonsin igen. Jag vill heller itne köpa kläder någonsin igen, fast hälften av tiden vill jag klä ut mig till den samhällsönskade varianten av tjejuniformen. Som komplement till tjejmasken som jag fortfarande klamrar mig fast vid som biljett till sista unset prettygirlprivilegium. Funderar på att även se ut som jag gjorde när jag njöt och led till fullo av den totala effekten av prettygirlkonsekvenserna. 
Jag runka hela vägen till spermabanken
Jag känner att jag älskar Emeli, och jag känner att det är besvarat. Jag känner att vi skulle höja bådas livsstandard något offantligt av att bo ihop, men lägenheten jag flyttar in i i april var ett offer i could not refuse. 
Har varannan tand bärnsten bärnsten och varannan tand brons
Jag har också hittat ett substitut till mitt hudslitande, jag har börjat snurra mitt hår till en glamourös korv som jag kallar för balkorven.
Fick betyget vg bäst på hela bb 
Fysiktentan gick tyvärr inte riktigt lika bra sopm min födelse, lär få göra om den tyvärr. Vilken tråkig turn mitt missvisade självförtroende nu får ta. höhöhööhö så är det när man har ett skört litet ego som blåser iväg för minsta motgång. Vaknat med finne? Tycker jag låter som att det är dags att jag hoppar av skolan och säljer min kropp för knark att dö av, så blir överreaktionen kort och intentiv som allt annat jag gör. Mmmmmm.... Puss mina små hjärtegull! Ni vet att ni är allt för mig! Och när vissa av er läser det så behöver ni inte bry er om min ironi, men resten bör höra motsatsen. Kärlek! Fred! Självförtroende! Närvaro! MHM! GOOD STUFF! 
Jag gillar inte att köra singellivet på hardmode för det är ju ganska hard, men jag vill ju inte ens leka leken från början och jag vill inte vinna några av priserna som erbjuds så vad fan är mitt alternativ till att köra med båda händerna bakbundna? 
Har aldrig vart nått fan av kokain men jag har sett bieffekter av hur känd man blir
Jag är väl helt enkelt för komplicerad och fantastisk och underbar och smart och snygg och cool och framförallt rolig och ödmjuk och kärleksfull och bra på relationer och expert på mental hälsa för att kunna slappna av när jag är ensam med the perfection that is me. Jag har iaf slutat ljuga, men finner det ganska komplicerat och svårt och som att miljön sällan är sån att ärlighet gör sig bra i den eller ens är särskilt lätt att förmedla för ord betyder inte vad man tror när man lär sig dom i vardagliga fall. Man måste ljuga för att bli förstådd typ.  Elleeeeeeer? Godnatt, nu ska jag städa råttburen och käka och försöka gråta men det enda som kommer hända är väl som mest en dammig ögonprutt och sen ska jag sova hos min älskade homegirl som tar bort känslan av desperation. Vilken delightful jävla kopp med solskenskärlek jag är, Fattar itne varför inte fler lyssnar på mina livsråd, jag vet ju uppenbarligen hur man tar sig till harmoni. Eller äsch, skämtosida kanske jag itne kan erbjuda harmoni, men om du är intresserad av en vegetarisk känslolasagn av apati och hysteri finns jag här när du är sugen <3 åh, nu är jag nästan på riktigt avslappnad. åh, faktiskt. åh, känns som att jag nästan blev lite småklar för tillfället. fan åh fan va skönt. åh. 
 
 
Jag vill kräkas här och må bättre men nu känner jag istället en prestationsångest för jag är rädd att kräkas dåligt och missa lättnaden. Det förra inlägget var väl lite av en sur uppstötning om vi ska va sånna. 
Nnnnnääääääämen jag har ett förstahandskontrakt på nyproduktion studentlägenhet på kroken, skriver kontrakt nästa onsdag, det går right up on the fridge bland resten av grejerna som är det bästa som hänt mig. Men nu känns det som att jag fick missfall för att jag tillkännagav min graviditet innan två månader, eller hur länge man nu brukar vänta. Och för er tröga personer som itne vet vad en metafor är så är graviditeten en såkallad metafor för det faktum att jag väntar lägenhet. Jag blev arg nu. Det kändes som att jag undertryckte min ilska bara för att jag itne använde caps, men det kändes inte som att caps skulle göra min ton rättvisa. Jag vill mest förmedla att jag är fruktansvärt bitter just previs nu. Precis som vanligt alltså. 
Usch jag har en sån konstant deja vu av hela mitt 16e år som existerande. Usch. Usch. Eller? Ellllllller? Usch. Kanske är nice? Ehh.... Inte just nu iaf. Kan va för att jag är sämst på att äta. Vadå "kan"? Fan är ditt problem? ATT. JAG. INTE. KÄKAT. KANSKE. Helvete. 
Men om vi ska vara helt objektiva så är mina omständigheter helt fantastiskt skräddarsydda för att man ska tro att jag ska vara den lyckligaste människan i världen. Jag älskar mitt liv just nu, men jag är fortfarande sjukt bitterfittig för vissa skepp kanske seglat efter 22 år. Just nu känner jag njutning av att låta ångest vara självgående i en självuppfyllande spriralprofetia a la snöbollseffekten. Och det är väl lite det jag menar men att jag är bitter som fan fast allt är helt jävla underbart.
 

duschar i guld det är gyllene tider

Amanda tänker Kommentera
Jag vill kräkas här och må bättre men nu känner jag istället en prestationsångest för jag är rädd att kräkas dåligt och missa lättnaden. Det förra inlägget var väl lite av en sur uppstötning om vi ska va sånna. 
Nnnnnääääääämen jag har ett förstahandskontrakt på nyproduktion studentlägenhet på kroken, skriver kontrakt nästa onsdag, det går right up on the fridge bland resten av grejerna som är det bästa som hänt mig. Men nu känns det som att jag fick missfall för att jag tillkännagav min graviditet innan två månader, eller hur länge man nu brukar vänta. Och för er tröga personer som itne vet vad en metafor är så är graviditeten en såkallad metafor för det faktum att jag väntar lägenhet. Jag blev arg nu. Det kändes som att jag undertryckte min ilska bara för att jag itne använde caps, men det kändes inte som att caps skulle göra min ton rättvisa. Jag vill mest förmedla att jag är fruktansvärt bitter just previs nu. Precis som vanligt alltså. 
Usch jag har en sån konstant deja vu av hela mitt 16e år som existerande. Usch. Usch. Eller? Ellllllller? Usch. Kanske är nice? Ehh.... Inte just nu iaf. Kan va för att jag är sämst på att äta. Vadå "kan"? Fan är ditt problem? ATT. JAG. INTE. KÄKAT. KANSKE. Helvete. 
Men om vi ska vara helt objektiva så är mina omständigheter helt fantastiskt skräddarsydda för att man ska tro att jag ska vara den lyckligaste människan i världen. Jag älskar mitt liv just nu, men jag är fortfarande sjukt bitterfittig för vissa skepp kanske seglat efter 22 år. Just nu känner jag njutning av att låta ångest vara självgående i en självuppfyllande spriralprofetia a la snöbollseffekten. Och det är väl lite det jag menar men att jag är bitter som fan fast allt är helt jävla underbart.