Just detta omslag ska man definitivt inte tolka som bokens feel

En kommentar
Men nu, nu kan jag berätta. Jag är den som berättar och den det berättas om. En författare vet så lite, får hon reda på något se då till att det inte går förlorat. 
Jag skriver. Det enda vi kan ändra på är det förflutna, har någon sagt. Det skulle inte Jonathan hålla med om. 
Jag har nyss eldat i kakelugnen i min arbetslokal. Jag ska hålla en föreläsning om att använda den personliga erfarenheten i skapandet. Vi är dåliga vittnen. Det gäller även till vår egen historia. Vi är däremot bra på att konstruera berättelser. Vi gör händelsen förnuftig. Vi fyller den med det vi redan vet från en liknande situation. 
Minnet är alltså en lysande källa när man sysslar med berättande, men sämre i rättssal. Ju längre tiden går sedan något inträffat, desto säkrare blir vi på att det vi minns är rätt. Och det som till en början var lösa trådar har blivit en personlig berättelse. 
Jag pratar på. Skriver ner nyckelord. Jag vill ge studenterna hopp. Man är själv en källa till berättelser. Ös ur den. 
 
Så står det på sida 38 i En dåre fri och jag har sugits in totalt. Att läsa den är som att bli dragen på en pulka på en stig man trott man skapat när man famlat omkring i bamses trollskog i totalt jävla beckmörker sen man föddes. Tryggt och förvånande och härligt och harmoniskt. Inte visste väl jag att det fanns en stig liksom. Maybe there will be en upplyst välkänd gång när som helst.  
 
1 bp:

skriven

åååh, vad glad jag blir <3