det här med att hat bara förstör för en själv. det har jag vetat sålänge folk har sagt det till mig, och jag känt mig manad att försäkra folk om att jag minsann inte hatar någon, för hat är ologiskt och dumt och man skadar ju bara sig själv ju. men asså... jag är ju itne särskilt logisk egentligen (VA) hur mycket jag än försöker resonera kring mina känslor och mina tänkar i mitt eget huvud eller högt med mun-ord.
nytt stycke för det är dags.
jag är inte som jag tycker att man ska vara. men varför tycker jag itne att man ska va som jag är? när jag vet att man verkligen kan vara precis såhär, och sen har jag liksom ingen som helst annan erfarenhet av någon annan personlighet alls. utom denna med mindre av allt. tråkig kontrast. till och med jag fick ångest av tristess av att skriva det där.
efter att ha hummat för sig själv i en ton i taget med långa minuterspauser mellan varje, bestämde jag mig för att det kanske är dags att fylla på bloggen.
det handlar ibland om att hata andra så mycket för att dom får en att hata sig själv så mycket, och sen i slutändan alltid komma fram till att den enda som är värd att hatas här är ju mig eftersom att jag "försöker skylla mitt självhat på andra". och sen tycka att man är en bra person för att man kommer på det, och sen äcklas av sin ständigt återkommande smyg-narcissism som egentligen kanske bara är normal självkänsla, och sen hata och hata och hata och undra ifall att det kanske inte är en människas fel att den hatar sig själv så otroligt mycket när den ser sin spegelbild i andra, som man hatar utan att veta något om dom. sen kanske komma på att ens tankar som leder till hatet inte ens var ens egna från början, och att ens lilla röst i huvudet som är så jävla neggo inte ens är ens egen röst, utan en faktisk, riktig annan människas, och faktiskt, på riktigt, är actual citat som man glömt bort att någon sagt för att dom nu bara blivit sanning.
hur kan det vara ens fel att man reagerar som människor gör när andra människor orsakar orsakerna till till en reaktioner? det är ingen fråga. usch vad toner inte går fram i text när man inte försöker få fram dom men ändå vill att dom ska fram.
"okej jag förstår det här, men asså DET HÄR är ju konstigt", fast nej, det är inte konstigt, det går bara inte ihop med den lillalilla personligheten man låter folk ha. jag har bara tappat intresset. ge mig struktur då.

förstår, men sen då?

Amanda tänker Kommentera
det här med att hat bara förstör för en själv. det har jag vetat sålänge folk har sagt det till mig, och jag känt mig manad att försäkra folk om att jag minsann inte hatar någon, för hat är ologiskt och dumt och man skadar ju bara sig själv ju. men asså... jag är ju itne särskilt logisk egentligen (VA) hur mycket jag än försöker resonera kring mina känslor och mina tänkar i mitt eget huvud eller högt med mun-ord.
nytt stycke för det är dags.
jag är inte som jag tycker att man ska vara. men varför tycker jag itne att man ska va som jag är? när jag vet att man verkligen kan vara precis såhär, och sen har jag liksom ingen som helst annan erfarenhet av någon annan personlighet alls. utom denna med mindre av allt. tråkig kontrast. till och med jag fick ångest av tristess av att skriva det där.
efter att ha hummat för sig själv i en ton i taget med långa minuterspauser mellan varje, bestämde jag mig för att det kanske är dags att fylla på bloggen.
det handlar ibland om att hata andra så mycket för att dom får en att hata sig själv så mycket, och sen i slutändan alltid komma fram till att den enda som är värd att hatas här är ju mig eftersom att jag "försöker skylla mitt självhat på andra". och sen tycka att man är en bra person för att man kommer på det, och sen äcklas av sin ständigt återkommande smyg-narcissism som egentligen kanske bara är normal självkänsla, och sen hata och hata och hata och undra ifall att det kanske inte är en människas fel att den hatar sig själv så otroligt mycket när den ser sin spegelbild i andra, som man hatar utan att veta något om dom. sen kanske komma på att ens tankar som leder till hatet inte ens var ens egna från början, och att ens lilla röst i huvudet som är så jävla neggo inte ens är ens egen röst, utan en faktisk, riktig annan människas, och faktiskt, på riktigt, är actual citat som man glömt bort att någon sagt för att dom nu bara blivit sanning.
hur kan det vara ens fel att man reagerar som människor gör när andra människor orsakar orsakerna till till en reaktioner? det är ingen fråga. usch vad toner inte går fram i text när man inte försöker få fram dom men ändå vill att dom ska fram.
"okej jag förstår det här, men asså DET HÄR är ju konstigt", fast nej, det är inte konstigt, det går bara inte ihop med den lillalilla personligheten man låter folk ha. jag har bara tappat intresset. ge mig struktur då.